Hyllestadseminaret 2005

Føreord

Hyllestadseminaret vart første gong skipa til i 1998. Det vart kalla kvernsteinsseminar, der tema om bergart, marinarkeologi og eksport av steinen m.m. vart teke opp. Det andre seminaret vart avvikla i april 2004, der temaet var knytt opp til kristninga og dei store steinkrossane på Vestlandskysten. I arbeidet med å fremje kvernsteinsoga i Hyllestad, vert det lagt opp til at dette seminaret skal bli ein fast skipnad framover. Å få utgitt foredraga i ein seminarrapport er også ein ambisjon.

Seminaret i april 2005 vart innleia med foredraget til arkeolog Irene Baug, som også innleier denne publikasjonen. Ho har til no stått for det største forskingsarbeidet på kvernsteinsbrota, publisert i hennar hovudoppgåve i arkeologi frå 2001. Dei fem andre fagartiklane syner oss korleis ymse spesialfag kvar på sitt vis kan kaste lys over kvernsteinssoga.

Tom Heldal syner oss korleis spesialisert utnytting av stein har foregått så lenge det har budd folk langs kysten vår. Fram gjennom tidene utvikla det seg "kunnskapsenklaver", der det vart spesialisert produksjon av slike ting som klebersteingryter, kvernstein og bryne. Kvernsteinen frå Hyllestad blei ført vekk med skip. Kva slags fartøy kunne det vere? Dette spørsmålet gir Anton Englert frå Vikingeskibsmuseet i Roskilde eit grundig svar på i sin artikkel, m.a. i detaljert omtale av eitt skip bygd i Sogn kring 1030.

Ved sida av arkeologiske undersøkingar i hogstfelta, er dei marinarkeologiske granskingane til Arild Marøy Hansen, Bergens Sjøfarsmuseum, ein av dei få vitskaplege granskingar av kvernsteinsaktiviteten hittil. Han påpeikar kor viktig kunnskap om kystleia er for å bygge opp meir kunnskap om kvernsteinseksporten. Denne eksporten gav inntekter, sikkert i reie kontantar. Er myntfunnet på garden Gjerde i Hyllestad eksempel på dette? Det finn vi svar på i artikkelen til Svein H. Gullbekk. Varebyte i mellomalderen kunne vere noko anna enn varebyte i vår tid.

Christoph Kilger tek fram eit interessant tema i tolkinga av arkeologisk materiale. Vi tenkjer i dag at alt varebyte i tidleg mellomalder var basert på reine handels- og materiel-le interesser som i vår tid. Men det syner seg at menneska og ivaretok personlege relasjonar, der det å gi ei gåve, ta i mot og gi igjen, var viktige handlingar.

Arrangørane bak Hyllestadseminaret rettar hermed ei stor takk til bidragsytarane for deira ekstraarbeid med å publisere foredraga som artiklar, og skaffe fram illustrasjonar.

Hyllestad i januar 2006

Finn Borgen Førsund redaktør

Stein som handelsvare

AV IRENE BAUG

Arkeologiske undersøkingar viser at ved overgangen til yngre jernalder i Noreg blir ulike utmarksressursar utnytta meir intensivt enn før. Dette gjeld t.d. både jernproduksjon og jakt, men også utvinning av ulike steinprodukt ser ut til å auke i denne perioden.

Stein er eit råmateriale som har vore brukt heilt sidan steinalderen her i landet. Det er likevel først i yngre jernalder at vi kan snakke om ein storstilt produksjon med tanke på sal/varebytte.

Denne auka produksjonen av ulike steinprodukt ser ut til å ha gått parallelt med ei intensivering i varebyttehandelen i yngre jernalder.

Stein er eit uforgjengeleg materiale, samtidig som det i enkelte tilfelle er mogleg å opphavsbestemme ulike steinprodukt. Dette gjer at vi kan studere rutene dei var ein del av, og distribusjonen av ulike produkt i stein kan på denne måten gi viktig informasjon om kontaktnettverk og vareutveksling mellom ulike område til ulike tider.

Ulike steinprodukt, som t.d. kvernstein og klebersteinsgryter, er funksjonelle bruksgjenstandar og var nødvendige reiskapar i hushaldet. Desse produkta var difor truleg ikkje del av eit gavebyttenettverk på same måte som luksusgjenstandar og prestisjevarer. Dette var funksjonelle basisvarer. Handel med denne type funksjonelle basisvarer, og dessutan konsumvarer, var eit vesentleg nytt element i det utvida handelslivet som begynte å vokse fram på 700-talet og utover i vikingtid i Skandinavia (Jensen 1990:130, Madsen og Vegger 1990:133).

Konsumvarehandelen heng dessutan saman med utviklinga av handelsskip (Carelli og Kresten 1997:126). Handelsskipa var høgare og breiare enn krigsskipa. Dei hadde dekk framme og bak, og eit stort ope lasterom midtskips. Dei var seglskip som kunne seglast av eit lite mannskap på om lag fem mann (Crumlin-Pedersen 1991:75). Dette gjorde det mogleg å transportere større og tyngre varer enn tidlegare, som t.d. kvernstein, over relativt store avstandar med hjelp av eit lite mannskap. I løpet av vikingtida steig også lasteevna på skipa frå under 20 tonn i byrjinga av perioden til 40 tonn i slutten av perioden, og lasteevna fortsatte å stige utover i mellomalderen (ibid.:76, 79). Skipsutviklinga i vikingtid var dermed ein viktig føresetnad for å kunne frakte store og tunge gjenstandar, som ulike steinprodukt, over relativt store område.

KVERNSTEIN I Hyllestad finn vi eit av dei største produksjonsområda for kvernstein her i landet. Arkeologiske undersøkingar i steinbrotsområdet viser at utvinninga går tilbake til yngre jernalder, til ca. 700-talet. Det er likevel tida frå 1000-talet og fram til 1300-talet som er perioden med størst aktivitet i dei eldste steinbrota, sjølv om det også har vore ein viss produksjon heilt fram til 1500-1600-talet (Baug 2001:59f.). I nyare tid gjekk utvinninga i Hyllestad føre seg med krut, og denne produksjonen heldt fram heilt til rundt 1930. Det har altså vore produksjon av kvernstein i Hyllestad i godt over 1000 år, og steinane vart eksportert over store område.

UTSKIPINGSPLASSAR OG TRANSPORTSONER Kvernstein frå Hyllestad vart transportert sjøvegen, og leia rundt kysten og fjordane innover i landet var viktige kontaktnett for distribusjon. I nyare tid vart kvernsteinane transportert frå steinbrota til sjøen ved hjelp av kvennakvist. Denne transportreiskapen var i bruk heilt fram til slutten av 1800talet i Hyllestad, men metoden kan gå langt tilbake i tid.

I Hyllestad har det vore fleire utskipingsplassar for kvernstein, og to område som skil seg ut er Aurgota og Otringsneset på Rønset. Her er det så djupt vatn at skipa kunne laste om bord kvernstein ved svaberga. Både på Aurgota og Otringsneset er det store mengder kvernstein i sjøen. Ein del av desse stammar nok frå produksjon i strandkanten, men nokre kan òg vere mista eller kassert under sjølve utskipinga.

Namnet Otringsneset knyter truleg staden til ein bestemt båttype, åttringen (Hansen 1997:60). På Otringsneset kan du også finne to fortøyingshol hogd ut i svaberget med ein avstand på 9,25 meter som skulle kunne passe bra med storleiken til ein åttring. Vi veit likevel ikkje om ein verkeleg har nytta åtteåra opne båtar til kvernsteinstransport. Den storstilte langdistanseeksporten av kvernstein frå Hyllestad tyder på at det var skip med større lasteevne enn ein åttring som vart brukt til dette.

SKIPSFORLIS MED KVERNSTEIN Det er funne fire kvernsteinslaster med hyllestadstein som stammar frå skipsforlis. Desse er funne i Alverstraumen i Lindås kommune, Bukken i Sund kommune, Leiaskjæret ved Kvitsøy og ved Håøya utanfor Grimstad. Dessverre er berre kvernsteinane og nokre steinpinnar bevart, og ein har ikkje funne skipsrestar som kan datere funna. Alle dei fire skipslastene inneheld både handkvernstein og vasskvernstein, og må i allefall stamme frå tida etter at vasskverner vart teke i bruk i Skandinavia, sannsynlegvis på 1100-talet (Hansen 1992, 1997, Baug 2001:75f.).

Den hittil største sjøfunne kvernsteinslasta i Noreg er lasta frå Alverstraumen nord for Bergen. Lasta omfatta 505 kvernsteinar frå Hyllestad, med ei vekt på litt over 13 tonn (Hansen 1997:61). Funnet viser at kvernsteinslasta er frakta indre leia frå Hyllestad og sørover mot Bergen, og lasta var truleg på veg til Bergen for eventuell vidare omlasting. Ein del av steinane frå Alverstraumen er tekne opp, og befinn seg i dag i Hyllestad.

Allereie i byrjinga av vikingtida var det fullt mogleg for eit handelsskip å frakta denne 13 tonn tunge lasta. Dei minste handelsskipa frå vikingtid og mellomalder kunne vere frå 11-15 meter lange (Crumlin-Pedersen 1991:76). Dei kunne sannsynlegvis lett legge til ved ulike utskipingsstader i Hyllestad, og truleg var det slike skip som vart nytta under utskipinga av kvernstein alt i vikingtid.

HANDEL MED KVERNSTEIN På grunn av særtrekka på bergarten i Hyllestad har det vore mogleg med relativt stor visse å opphavsbestemme kvernstein frå Hyllestad reint visuelt, utan bruk av meir inngåande geologiske undersøkingar. I vikingtid og mellomalder har kvernsteinsbrota levert produkt utover den lokale marknaden, og kvernstein frå Hyllestad vart eksportert over store område.

Kvernsteinsfunn av hyllestadstein på Bryggen i Bergen er datert på bakgrunn av brannlaget dei er funne i. Dei eldste kvernsteinane kom til Bryggen før brannen i 1198, men etter brannen i 1170/71, og dei held fram utover på 1200-talet. Manglande funnummer og funnlister gjer det likevel vanskeleg å få eit fullstendig oversyn over dette materialet med tanke på datering. Steinane har ein diameter på mellom 3357 cm, og sannsynlegvis er alle handkvernsteinar. Det er registrert både brukte og ubrukte kvernsteinar her. Dei brukte steinane var truleg i bruk på Bryggen. Fleire av dei ubrukte steinane har synlege sprekker, og var sannsynlegvis ubrukelege til maling av korn. Mange av dei vart nytta som syllsteinar og bygningsfundament i ulike bygningar.

Kvernsteinane funne i Bergen kan truleg tolkast som restar etter ei handelsverksemd alt frå slutten av 1100-talet. I bylova frå 1276 står det at kvernstein skulle seljast frå Strandsida, dvs frå vestsida av Vågen, og ikkje frå torget (Bl VI:8). Bylova er dermed eit direkte teikn på handel med kvernstein frå Bergen på slutten av 1200-talet.

Utanom Noreg er hyllestadsteinen så langt funne i ulike område på Færøyane og Island, i Sverige, Danmark og Nord-Tyskland i vikingtid og mellomalder. I tillegg er det funne kvernstein av granatglimmerskifer, truleg frå Hyllestad, i Wolin i Polen (Schön 1995:106, Carelli og Kresten 1997:123).

I Sverige og Danmark er det i enkelte område teke tynnslip av kvernsteinane for å få ei sikrare opphavsbestemming av materialet (Elfwebdahl og Kresten 1993, Carelli og Kresten 1997), og alle dei undersøkte kvernsteinane av granatglimmerskifer viste seg å komme frå Hyllestad. (Carelli og Kresten 1997:114, 116). Kvernstein av granatglimmerskifer er så langt påvist i mellomalderbyane Lund, Roskilde, Ystad, Åhus, Trelleborg, Malmø og Halmstad, og ulike landsbyar frå mellomalderen. Den største distribusjonen av hyllestadstein finn vi i nordlege og austlege delar av det danske området i mellomalderen, særleg i områda aust mot Austersjøen. Det var altså bestemte område som vart dominert av hyllestadsteinen.

Kvernstein frå Hyllestad er funne i så store mengder i ulike kjøpstader i Sverige og Danmark frå slutten av vikingtida, at det er naturleg å tolke dette som resultat av vareutveksling. Truleg er det snakk om ein organisert handel som går tilbake til vikingtid og tidleg mellomaler. Den vidtrekkande utførselen av hyllestadsteinen tyder på at han har vore del av eit "internasjonalt" handelsnettverk/varebyttenettverk allereie i vikingtid (Carelli og Kresten 1997:122). I denne perioden får vi også framveksten av spesialiserte og meir eller mindre fast etablerte kjøpstader, som sannsynlegvis sørgde for ein meir effektiv varedistribusjon enn tidlegare. Ein tenker seg at kjøpstadane, og seinare byane, har fungert som mellomledd mellom dei ulike kvernsteinsbrota og brukarane av kvernstein (Parkhouse 1997), m.a. som tilfellet var for Bergen i mellomalderen.

I noverande Nord-Tyskland, nærare bestemt i vikingtidsbyen Hedeby og mellomalderbyen Schleswig, er det funne fragment av kvernsteinar av granatglimmerskifer, som sannsynlegvis kjem frå Hyllestad (Schön 1995:14, 106f., Carelli og Kresten 1997:123). Også desse funna kan truleg best forklarast med handel/vareutveksling (ibid.:106). Hedeby er rekna som ein av dei viktigaste marknadsplassane i Nord-Europa i vikingtida, med kontaktnettverk både til aust og vest. I denne marknaden ser hyllestadsteinen ut til å ha spela ei viss rolle. I Hedeby dominerer lavastein frå steinbrota i Rhin-området (82%), men 11% av kvernsteinsfunna er av granatglimmerskifer (Schön 1995:13, 22). Det kan dermed sjå ut som om kvernstein frå Hyllestad så smått har prøvd å konkurrere med lavasteinane frå Rhin-området på ein av dei viktigaste marknadane i Nord-Europa i vikingtid.

I Danmark og Sverige ser det ut til at fire ulike kvernsteinstypar dominerer i mellomalderen. Dette er granatglimmerskifer frå Hyllestad, lavastein frå Rhin-området, skifrig sandstein frå Malung og gneiss frå Lugnås i Sverige. Desse fire kvernsteinstypane ser ut til å ha vore dominerande innafor fire ulike regionar i Skandinavia i tidleg mellomalder. Distribusjon av hyllestadstein utanfor Noreg ser ut til å falle

I nyare tid vart kvernsteinane transportert frå steinbrota til sjøen ved hjelp av kvennakvist. Denne transportreiskapen var i bruk heilt fram til slutten av 1800-talet i Hyllestad, men metoden kan gå langt tilbake i tid. Foto: Sigrid Solberg

saman med dei danske landegrensene i mellomalderen, mens distribusjon av skifrig sandstein frå Sverige fell saman med dei svenske landegrensene (Carelli og Kresten 1997:124ff.).

Den ulike distribusjonen tyder på separate handelsregionar (Carelli og Kresten 1997:126). Distribusjonen viser òg at steinbrotsverksemda i Hyllestad har vore såpass godt organisert, at ein allereie i vikingtid hadde etablert eit sterkt kontaktnettverk for utførselen av kvernstein. Kanskje tyder dette på at verksemda var leia av mektige stormenn som hadde kapasitet og ressursar til å opprette så vidtrekkande kontaktar. Eit tilsvarande kontaktnett for sandsteinen i Sverige kan ha gjort det vanskelegare for hyllestadsteinen å komme seg inn på denne marknaden.

Det er særleg i austlege delar av det mellomalderske Danmark at vi finn hyllestadstein. Eit interessant aspekt som kan vere vert å nemne i denne samanhengen, er at dette området også ser ut til å ha vore hovudområdet for eksporten av kleberkar frå Noreg til Sydskandinavia på slutten av 700talet (Jensen 1990:126, Sindbæk 2004:104). Så, på tross av kronologiske forskjellar (eksporten av kleber er noko eldre enn eksporten av kvernstein) er det eit påfallande samanfall mellom distribusjonen av hyllestadstein og det område der kleberstein finst i størst mengde (Sindbæk 2004:104). Dette kan kanskje tyde på at rotfesta kontaktmønstre faktisk var avgjerande for distribusjonen av kvernstein frå Hyllestad allereie frå byrjinga av.

Trass i den store kontakten mellom England og Noreg i vikingtid og mellomalder, er det så langt ikkje teikn på at hyllestadstein vart utført til England. I engelske tollrullar frå mellomalderen er ikkje kvernstein nemnt som importprodukt frå Noreg (Nedkvitne 1983). Arkeologiske funn i sørlege delar av England har heller ikkje påvist hyllestadstein, men derimot store mengder kvernstein av basaltlava frå Rhin-området (Carelli og Kresten 1997:126, Parkhouse 1997).

ORGANISERING AV HANDELEN Heile verksemda i Hyllestad, både produksjon og distribusjon av dei ulike produkta, er altså av eit slikt omfang og av ein slik karakter, at det mest sannsynleg måtte instansar med makt og ressursar til for å organisere både arbeid, transport og distribusjon. Undersøkingar kan tyde på at det var den politiske eliten i samfunnet som eigde og kontrollerte denne storstilte bergverksdrifta i Hyllestad. I mellomalderen var det Munkeliv kloster i Bergen og dei lokale prestane i Hyllestad og Øn som eigde gardane innafor steinbrotsområdet, og som dermed sat med makta. I yngre jernalder er det mykje som tyder på at lokale høvdingar rådde over verksemda (Baug 2001:90ff.).

Kontroll over kysten må ha vore ein viktig føresetnad for utviklinga av langdistansekontaktar. Det er naturleg å tenke seg at dei same stormennene som truleg rådde over kvernsteinsproduksjonen, òg har hatt kontroll over skipsleia, og gjort utførselen av kvernstein mogleg. Etter reformasjonen var skipsleia i dette området kontrollert av Losna-ætta. Vi veit ikkje kor langt tilbake dette går. Tendensar i materialet viser altså at godskonsentrasjonen ved Åfjorden, og dermed òg kontrollen over området, kan gå langt tilbake i tid, kanskje tilbake til vikingtid.

I vikingtid og tidleg mellomalder vart utanrikshandelen stort sett drive av storbønder og jordeigarar (Nedkvitne 1983:22). Det var overklassen som hadde ressursar til å stille med handelsskip. Det er difor ikkje usannsynleg at det var godseigarane i Hyllestad som stod bak utførselen av kvernstein, og at eksporten vart organisert direkte frå lokalområdet.

Den storstilte utførselen av hyllestadstein kan sporast til-bake til slutten av 900-talet innafor danske område i mellomalderen (Carelli og Kresten 1997:120), men det kan vere verdt å merke seg at det eldste kvernsteinsfunnet faktisk kan daterast til perioden mellom 600-800-talet (Kresten & Melkerud 2001:2). Utførselen held fram i nyare tid, truleg med ein nedgang på midten av 1500-talet. Det vide tidsrommet gjer det sannsynleg at handel og vareutveksling med hyllestadstein har skjedd innafor ulike sosiale og økonomiske kontekstar. Kvernsteinshandelen frå Hyllestad må difor ha endra karakter over tid.

Det er først frå 1000-talet vi kan rekne med byar her i landet, sjølv om det truleg har vore tilløp til byoppkomst allereie i dei føregåande århundra (Helle 1992:8f.). Etter denne tid blir altså kvernsteinshandelen organisert gjennom byane. I mellomalderen veit vi at Bergen fungerte som stapel/transithavn for kvernstein. Kvernsteinane vart no lasta om og eksportert vidare frå norske byar, særleg frå Bergen, noko både arkeologiske funn og Bylova frå 1276 viser. Som nemnt var Munkeliv kloster og det lokale prestegodset dei største eigarane av steinbrotsområdet i mellomalderen. Det kan difor vere naturleg å tenke seg ei organisering, der ombodsmenn eller geistlege ved kloster og kyrkje kan ha spela ei viktig rolle i distribusjonen i mellomalderen, men gjennom handelsnettverket i byane.

I løpet av 1100-talet utvikla Bergen seg til å bli det største og viktigaste handelssentrum i landet (Helle 1982:161). Produksjonsoverskotet frå gardane vart overført til jordeigarane, og byane vart dei viktigaste sentra for omsetning av overskotsprodukta til det jordeigande aristokratiet og dei kyrkjelege institusjonane. Produsentar og større mottakarar av naturalinntekter kunne for eiga rekning frakte varer til og frå Bergen (Helle 1982:355). Kvernsteinane kan difor ha vorte frakta med lokal transport frå Hyllestad til byen. Kongemakt, kyrkjelege institusjonar og stormenn tok elles aktiv del i utanrikshandelen i høgmellomalderen, både frå Bergen og andre byar. Her fekk dei sett ein del av naturalia inntektene sine inn i handel med utlandet (Helle 1982:367f.). Det er difor rimeleg å tenke seg at også jordeigarane i steinbrotsområdet har delteke aktivt i utførselen av hyllestadstein i mellomalderen.

Men i vikingtid, før Bergen vart by, må det ha vore ei anna organisering av handelen. Sannsynlegvis vart kvernstein frå Hyllestad i denne perioden frakta direkte til former for preurbane busetnadar, samt byar og kjøpstader i Sydskandinavia.

EIT MYNTFUNN I HYLLESTAD Det er vanskeleg å seie med sikkerheit korleis handelen med kvernstein føregjekk. Sannsynlegvis var byttehandelen dominerande i vikingtid og mellomalder i Skandinavia, men truleg vart også mynt og edelmetall brukt som betalingsmiddel. Eit myntfunn i Hyllestad kan difor ha samband med kvernsteinseksporten. Eit depotfunn med meir enn 90 myntar vart funne på neset mellom Hyllestadfjorden og Sørefjorden. Funnet kan kanskje tyde på at mynt vart brukt som betalingsmiddel for kvernstein allereie i vikingtid.

ANDRE STEINPRODUKT Det var ikkje berre kvernstein som var viktige eksportvarer frå Norge i vikingtid og mellomalder, m.a. vart også store mengder kleberkar og skiferbryner frå Norge transportert sørover til ulike stader i Sydskandinavia i denne perioden.

Kleber er ein steinsort som har vore i bruk heilt sidan steinalderen, og sjølv om materialet er sparsomt har vi både køller og hakker frå denne tida. I bronsealderen vart kleber teke i bruk som støypeformer for støyping av gjenstandar i bronse, og kanskje vart stein frå Noreg allereie på dette tidspunktet nytta som handelsvare. I Danmark er det nemleg funne store mengder støypeformer i kleber som vanskeleg kan forklarast som anna enn import frå Sverige eller Noreg (Skjølsvold 1961:107) . Likevel er det først i yngre jernalder at vi har ein så stor produksjon og distribusjon at vi kan snakke om ein regelrett handel/vareutveksling med klebersteinsgjenstandar. I yngre jernalder ser det ut til at vi får ein enorm oppsving i førekomsten av klebersteinskar rundt omkring i landet. Forskarar meiner også at ein no kan spore ei utstrakt og einsarta verksemd basert på masseproduksjon av gryter og kar (Skjølsvold 1969:12-13). Kara frå vikingtid er også meir funksjonelle enn dei i perioden før. Dette gjeld både element som skaft, jernhank og øyre for å gripe gryta med.

Mange klebersteinsbrot ser ut til å ha hatt ei intens og rasjonell utnytting i vikingtid, og klebersteinsverksemda er av forskarar blitt tolka til å representere eit profesjonelt handverk med produksjon med tanke på omsetning (Skjølsvold 1961:94). Forskarar har peika på at det kan vere grunn til å sjå denne intensifiseringa i klebersteinsutvinning i sam-band med urbaniseringa/byutviklinga i Nord-Europa i yngre jernalder. Gjenstandar av kleberstein var nemleg vanlege artiklar eksportert frå Noreg i vikingtid (Resi 1979, Resi 1985:95). Kleberstein er eit materiale som dukkar opp stort sett over alt i dei område som i vikingtid hadde meir el mindre permanent skandinavisk busetnad. Den sørgåande eksporten av kleberstein i vikingtid var stort sett begrensa til det danske området med vikingtidsbyen Hedeby som endestasjon. Undersøkingar viser at klebergjenstandar i Sydskandinavia vert inført kort etter år 800, og at dei forsvinn som importvare i løpet av 1000-talet (Sindbæk 2004:97).

Ein stad der ein har funne store mengder kleberstein er i vikingtidsbyen Hedeby i Nordtyskland. Klebersteinsmaterialet funnet i Hedeby vog meir enn 600 kg, og bestod av meir enn 3400 funn (Resi 1985:95). Sannsynlegvis kjem denne klebersteinen frå Noreg eller Sverige. Geologiske undersøkingar (massespektrometisk analyse) av dette materialet peikar mot Østfold (Halden), Bohuslän og Halland i Sverige som mogleg opphavsområde.

Eit interessant spørsmål i denne samanhengen er kvifor så

På Otringsneset kan du også finne to fortøyingshol hogd ut i svaberget med ein avstand på 9,25 meter som skulle kunne passe bra med storleiken til ein åttring.

Foto: Lars Nes

Vasskvernstein heva or sjøen ved Aurgota på Rønneseth i 2005. Hevinga vart gjennomført under leiing av amanuensis ved Bergen Sjøfartsmuseum, Arild Marøy Hansen. Steinen er plassert i Kvernsteinsparken på Hyllestad. Foto: Gisle Borgen 2005

store mengder kleberstein er påvist i Hedeby. Var det pga lokale behov i byen, el skulle klebergjenstandane eksporterast vidare? I områda i umiddelbar nærleik av Hedeby er det ikkje registrert særleg store mengder kleberstein. Tvert imot er det i Limfjordsområdet og ved Kattegatskysten klebersteinen har størst utbredelse, noko som kanskje kan tyde på at Hedeby faktisk ikkje har hatt noko avgjerande rolle i distribusjonen av klebersteinsgjenstandar i Sydskandinavia (Sindbæk 2004:99).

Også i mellomalderen finn vi store mengder klebergryter både i byar og handelsplassar frå denne tida. På Borgund i Sunnmøre er det funne over 600 fragment av klebergryter, og nesten alle desse har spor som viser at dei faktisk har vore brukt på staden. Berre 13 fragment ser ut til å stamme frå ubrukte gryter. Det ser dermed ut til at kleberkara vart ført til staden pga eit lokalt behov, rett og slett for å dekke dei lokale husholdningane sine behov for kar. Sannsynlegvis var kara ikkje transittvarer for vidaresal til andre område (Myrvoll Lossius 1977:70). Også når det gjeld kleberkara i Bergen i mellomalderen ser størsteparten ut til å vere brukt. Berre 2% av funna på Bryggen i Bergen ser ut til å ha eit ubrukt preg (Vangstad 2003:76). Dette tyder på at store mengder kleber faktisk vart importert til byane pga behov blant innbyggarane der.

Bryner av skifer ser også ut til å ha vore viktige produkt som vart eksportert over relativt store avstandar i vikingtid (Resi 1985:95). Allereie på slutten av 700-talet vart skiferbryner eksportert til Danmark (Sindbæk 2001:99), og berre i Hedeby er det funne over 9700 skiferbryner, sannsynlegvis frå Noreg.

Både klebergryter og skiferbryner er forholdsvis store og tunge gjenstandar. Kvart klebersteinskar veg mellom 5 og 15 kg, og eit råemne for bryner veg mellom 1 til 5 kg (Resi 1985:99). Likevel ser vi at dette materialet, på same måte som kvernstein, er blitt transportert over svært store avstandar. Allereie i vikingtid kan ein altså snakke om ein systematisk transport av både kleber, skifer og kvernstein frå Noreg. Det må ha kravd store ressursar for å organisere både utvinning og eksport av dette materialet.

Trass i den storstilte eksporten er det svært få skriftlege kjelder som tek for seg denne verksemda. Dette gjer at materialet heller ikkje er blitt behandla innafor historieforskinga. Kanskje vart ikkje produksjon av og handel med kleberkar, skiferbryner og kvernstein skattelagt eller regulert på same måte som mykje anna næringsverksemd i mellomalderen?

AVSLUTNING Vi ser at ulike steinprodukt har vore viktige handelsvarer frå Noreg både i yngre jernalder og i mellomalderen. Både kvernstein, klebergryter og bryner var nødvendige reiskapar. Den vidtrekkande utførselen av dei ulike gjenstandane tyder på at dei har vore ein del av eit "internasjonalt" handelsnettverk eller varebyttenettverk både i vikingtid og i mellomalderen. Både utvinning og eksport må ha vore godt organisert, og dette har ført til ein storstilt eksport av ulike steinprodukt allereie frå slutten av 700-talet, ein eksport som varde langt inn i historisk tid.

Litteraturliste Baug, Irene 2002: Kvernsteinsbrota I Hyllestad. Arkeologiske punktundersøkingar i steinbrotsområdet i Hyllestad i Sogn og Fjordane. Bergverksmuseet. Skrift nr. 22. Kongsberg Bl = Magnus Lagabøtes bylov, overs. K. Robberstad, 1923. Kristiania

Carelli, P. og P. Kresten 1997: Give us today our daily bread. A study of Late Medieval Quernstones in South Scandinavia. Acta Archaeologica vol. 68. s. 109-137. København Crumlin-Pedersen, Ole (ed.) 1991: Ship types and Sizes AD800-1400. Aspects of Maritime Scandinavia AD200-1200. Proceedings of the Nordic seminar on Maritime Aspects of Archaeology, Roskilde, 13^th-15^th March, 1989. s. 69-82. Roskilde Elfwendahl, Magnus og Peter KResten 1993: Geoarkeologi innom kvarteret Bryggaren. Arkeologiska artefakter av sten från det medeltida Uppsala. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Rapport UV 1993:5. Uppsala Hansen, Arild Marøy 1992: Kverna som maler på havets bunn. Et kvernsteinsfunn i Alverstraumen, Lindås i Hordaland. Sjøfartshistorisk årbok 1991. s. 195-215 Bergen Hansen, Arild Marøy 1997: Maritime perspektiv på kvernsteinsproduksjonen i Hyllestad. Arkeologi og kystkultur. Foredrag ved seminaret ”Arkeologi og kystkultur på Sunnmøre Museum 25-26/10 1997. H. Sørheim (red.) s. 58-63. Ålesund Helle, Knut 1982: Bergen bys historie1. Kongssete og kjøpstad fra opphavet til 1536. Bergen Helle, Knut 1992: Tidlig byutvikling i Vestnorge. Våre første byer. Onsdagskvelder i Bryggens Museum – VII. I. Øye (red.) Bergen Jensen, Stig 1990: Handel med dagligvarer i vikingetiden. Hikuin 16. s. 119-138. Højbjerg Kresten, P og P.A. Melkerud 2001: RAÄ Dnr 423-1547-2000. GEOARKEOLOGI. Stenfynd från väg 11, SU2. LUHM nr 31156.Jär-restads sn. Skåne. Analysrapport nummer 11-2001. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. UV GAL Madsen, H.J. og P. Vegger 1990: Karby på Mors. En landsby fra vikingetiden. KUML 1990. Årbok for Jysk Arkæologisk Selskab. S 133-149. Århus Myrvoll, Siri Lossius 1977: Kleberkarmaterialet fra Borgund. Arkeologiske avhandlinger. Historisk Museum. Universitetet i Bergen. No. 1-1977. Bergen Nedkvitne, Arnved 1983: Utenrikshandelen fra det Vestafjelske Norge 1100-1600. Bergen Parkhouse, J. 1997: The Distribution and Exchange of Mayen Lava Quernstones in Early Medieval Northwestern Europe. Exchange and Trade in Medieval Europe. Papers of the Medieval Europe Brugge 1997 Conference. Volume 3 Guy De Boe & Frans Verhaeghe (eds.) s. 97-106. Zellik Resi, Heid Gjøstein 1979: Specksteinfunde aus Haithabu. Berichte über die Ausgrabungnen in Haithabu 14. Neunmünster Resi, Heid Gjøstein 1985: Reflections on Viking Age Local Trade in Stone Products. Proceedings of the Tenth Viking Congres, Larkollen, Norway, 1985s. Oslo Schön, V. 1995: Die Mühlsteine von Haithau und Schleswig. Ein Beitrag zur Entwicklungsgeschichte des Mittelalterlichen Mühlnwesens in Nordwesteuropa. Neunmünster Sindbæk, Søren M. 2004: Ruter og rutinisering. Strukturationen af fjernudveksling i Nordeuropa ca. 700-1000. Ph.d.-afhandling i arkæologi. Institut for antropologi og lingvistik. Aarhus Universitet Skjølsvold, A 1961: Klebersteinsindustrien i Vikingetiden. Oslo-Bergen Skjølsvold 1969: Et keltertids kleberstteinsbrudd fra Kvikne. Viking. Tidsskroft for norrøn arkeologi. Bind XXXIII. S. 201-238. Oslo Vangstad, Hilde 2003: Kleberkarene fra Bryggen i Bergen. En arkeologisk analyse av kleberkarene funnet på Bryggen i Bergen fra middelalder og etterreformatorisk tid. Unpublished master degree in archaeology, University of Bergen

Stein som handelsvare: hva klebersteinbruddene kan fortelle oss

TOM HELDAL, NGU

På Hespriholmen utenfor Bømlo ligger det som trolig er Norges eldste bergverksindustri. Her drev steinalderfolk steinbrudd allerede for 9500 år siden, til dels med avanserte metoder, slik som fyrsetting av berget for å sprekke opp steinen i passende størrelser. Grønnsteinen på Hespriholmen ble til økser. Denne vulkanske bergarten er særlig godt egnet til slike redskaper. Den er hard, slitesterk og seig, og samtidig god å bearbeide. Slike råstoffer er sjeldne i den norske berggrunnen. Derfor ble de attraktive ressurser, og produktene som ble framstilt av dem viktige handelsvarer.

NYTTIG STEIN Så lenge det har bodd mennesker langs norskekysten har det foregått spesialisert utnyttelse av steinressurser i berggrunnen. Vi blir stadig overrasket over hvor høy fagkunnskap som ble utvist i denne råstoffutvinningen. Ressurser av særlig høy kvalitet ble utnyttet over lang tid og bidro til å utvikle høyt spesialiserte "kunnskapsenklaver" som gjennom prøving, feiling og kompetanseoverføring klarte å optimalisere teknologien knyttet til de enkelte råstoffene og produktene som ble framstilt av dem. I tillegg til steinalderens materialer var det i første rekke innenfor fremstilling av klebersteinsgryter, kvernstein og brynestein at vi senere fikk slik spesialisert produksjon. I tillegg ble det introdusert høy fagkunnskap knyttet til middelalderens steinbyggerier. De viktigste norske steinproduktene og råstoffene opp gjennom tidene er oppsummert i tabell 1.

Når vi skal tolke fortidens bruk av og handel med stein er det flere perspektiver å studere dem i. I denne artikkelen skal vi se nærmere på det geologiske perspektivet – nemlig hva steinene og forekomstene de er hentet fra kan fortelle oss om menneskene som utnyttet dem. Vi skal særlig ta for oss kleberstein.

GEOLOGISK PERSPEKTIV PÅ STEINBRUDD Når vi skal se på historisk og prehistorisk bruk av steinforekomster fra geologiens ståsted er det i første rekke tre for-hold vi er opptatt av:

• steinens opprinnelse; hvor ble materialene tatt ut?

• steinbruddenes karakter

• bergartenes egenskaper for brytning og bearbeiding

Steinens opprinnelse (proveniens) kan bedømmes ut fra mineralsammensetning, strukturer i bergartene og geokjemiske analyser. Men selv om metodene på dette feltet er under stadig forbedring, er det fremdeles kun i sjeldne tilfeller at proveniens er like utvetydig som et menneskes fingeravtrykk. Som regel er proveniensanalyser ett av flere redskaper for å sannsynliggjøre et opprinnelsessted for en steingjenstand. For eksempel brukes tilstedeværelsen av mineralet kyanitt i glimmerskiferen fra Hyllestad som indisium på proveniens, selv om glimmerskifer med kyanitt finnes en rekke andre steder i Norge. Men hittil er det ikke påvist andre kvernsteinsbrudd i slik skifer, og følgelig kan vi si det er sannsynlig at opprinnelsen er Hyllestad. Med andre ord: analyser av bergartene må helst ledsages av andre bevis for å kunne sannsynliggjøre proveniens.

Ett av de viktigste andre bevisene er det vi har rikelig av i Hyllestad – nemlig bevis for omfattende steinbruddrift. Her ligger det et stort potensial for å innhente mer kunnskap om steinhandelen: steinbruddene kan fortelle oss om hvor mye stein som ble tatt ut, om det skjedde i løpet av kort eller lang tid, og om driften var sterkt eller svakt organisert. Her er det også av stor betydning å ta geologien i bruk, særlig i å vurdere hva som er naturlig landskap og overflater, og hva som er et resultat av menneskelig aktivitet. I mange tilfeller ligger utfordringen i å tolke noe som ikke er der lengre; når et stort steinbrudd er tømt for gode råstoffer ser vi ofte kun avfallshaugene igjen. En rekke viktige steinforekomster har vært utnyttet i flere perioder. Følgelig er det ikke uvanlig at drift i moderne tid har visket ut det som måtte være igjen av gamle spor. For eksempel har intensiv kalkdrift på 18-1900-tallet utradert flere sannsynlige blokksteinsbrudd fra middelalderen.

Kunnskap om bergartenes brytningsegenskaper er viktig for å kunne "lese" utviklingen av et steinbrudd i tid og rom. Det kan være kløvretninger i fjellet, sprekkesoner, kvalitetsvariasjoner og annet. Dette kan gi oss viktige svar på for eksempel hvorfor driften tok slutt, hvordan den var organisert og hvorfor noen partier av berget er utnyttet fremfor andre.

KLEBERSTEIN SOM RÅSTOFF Det steinråstoffet som i omfang og utbredelse har blitt mest utnyttet i Norge er kleberstein. Vi finner mange hundre brudd fra historisk og prehistorisk tid spredt rundt omkring i landet, mange av dem godt bevart – men også godt skjult. Klebersteinsdriften har satt sitt tydelige preg på mange landskap og gitt opphav til et utall av gards- og stedsnavn. Navn som begynner med Gryt-, Grøt-, Katla-, Til-, Kljå-, Klauv-, Esje- og enda flere har i mange tilfeller opphav i uttak eller fremstilling av klebersteinsprodukter. Ordet "gryte" kom-mer fra det gammelnorske ordet for stein, nemlig "grjot", en kobling som kommer av bruken av kleberstein til gryter og kar.

Klebersteinens suksess som råstoff har to årsaker: det er den mykeste bergarten vi kjenner til, siden hovedmineralet talk (som vi får talkum av) kan ripes med en fingernegl. Klebersteinen er altså særlig lett å skjære og hugge. Dette har vært den viktigste årsaken til materialets anvendelse til fiskesøkker, vevlodd og bygningsstein.

Den andre viktige egenskapen er bergartens varmelagringsevne og varmebestandighet. En klebersteinsovn tar lang tid å varme opp, men så holder den svært lenge på var-men og vil ikke sprekke.

PROVENIENS: KOMPLISERT MEN MULIG Kleberstein er en jern-magnesiumrik bergart som dannes ved omvandling av andre, jern-magnesiumrike "moderbergarter", slik som olivinstein, serpentinitt og gabbro. Ofte finner vi klebersteinen som en randsone eller som tynne ganger i disse bergartene. Dette medfører at en enkelt klebersteinsforekomst kan variere ekstremt i sammensetning og karakter over korte avstander, noe som selvsagt kompliserer proveniensstudiene. I sjeldne tilfeller er klebersteinsforekomstene avsatt som sand og grus på et stadium i Norges geologiske utvikling, slik at de i dag fremstår som "klebersteinskonglomerat" eller "kleber-sandstein".

Den store variasjonsbredden i forekomstene gjør at vi må utvise aktsomhet når vi kartlegger for eksempel bygningsfasader. Hvis vi kun ser på steinenes utseende (farge og struktur) og mineralsammensetning, kan vi komme galt ut. I Mariakirken i Bergen er de to klebersteinstypene som visuelt skiller seg mest fra hverandre fra samme steinbrudd. Dette betinger at vi har meget god kjennskap til steinbruddene før vi kan tolke opprinnelsen til steinen i bygningene.

Når det er sagt, så finnes det også tilfeller hvor proveniensen er lett å bestemme. Noen klebersteinstyper har en unik karakter, enten i form av struktur eller mineraler som vi ikke finner i andre. Videre kan vi i en del tilfeller gruppere klebersteiner etter opprinnelsen dvs. "moderbergart"; en kleberstein som er dannet ved omvandling av gabbro skiller seg ut fra en som er dannet på bekostning av olivinstein.

Tradisjonelle analysemetoder, slik som mikroskopundersøkelser av tynnslip og kjemisk analyse av hovedelementer, er kun unntaksvis godt egnet for å fastslå proveniens. Et slikt unntak er Selje Kloster. Den olivinrike klebersteinen der har et høyere nikkel-innhold enn de fleste av de tallrike forekomstene av slik stein i området. Kun en forekomst (Deknepollen nær Måløy) hadde et tilsvarende høyt nikkelnivå (analyser utført ved Universitetet i Bergen). Selv om det ikke er funnet spor etter steinbruddet, er det altså overveiende sannsynlig at klostersteinen ble hentet der.

Et annet problem med tradisjonelle metoder er at det kreves relativt store prøver. Dette er selvsagt vanskelig når objektene som skal analyseres kan være sjeldne arkeologiske gjenstander eller vernete bygninger.

I jakten på andre metoder for å analysere kleberstein, har vi havnet på to teknikker, som synes å gi oss ganske god kontroll over opprinnelsen til mange vestnorske klebersteiner. I tillegg kreves svært lite prøvemateriale. Den ene metoden analyserer med høy nøyaktighet innhold av sporelementer i klebersteinen, og ved å plotte disse i et diagram får vi mønstre som i mange tilfeller kan være unikt for ett bestemt steinbrudd. En annen metode går ut på å se på forholdet mellom strontium- og neodym-isotoper, og også her ser vi at vi kan skille en del steinbrudd fra hverandre.

Figur 1: Steintyper i to byggetrinn på Mariakirken. Stein fra Urda ble benyttet først, og senere også gjenbrukt i yngre murverk.

Å bestemme opprinnelsen til klebersteiner dreier seg altså ikke om å analysere mange prøver med en sikker metode og få ut et klart svar med to streker under. Flere metoder må benyttes parallelt, og dess flere metoder som "slår inn" – dess større sannsynlighet for rett proveniens.

HVA KLEBERSTEINSBRUDDENE KAN FORTELLE Kleberstein er lite motstandsdyktig mot erosjon, og opptrer ofte i tynne og uregelmessige forekomster. Dette medfører at mange forekomster kun har en smal sone utgående på terrengoverflaten, og mange kleberbrudd følger "åren" av kleberstein nedover eller innover i berget. For oss som skal undersøke steinbruddene er dette positivt, siden mange steinbrudd viser et "negativt avtrykk" av den opprinnelige forekomsten, og det er mulig å anslå hvor mye stein som er tatt ut. På den annen side, kontrasten mellom kleberstein og sideberg er stor, og slike underjordsbrudd har en ten-dens til å rase sammen. Andre måter å anslå uttaksvolum er å studere omfanget av avfallshauger fra driften. Ved å studere forekomstens geologiske aspekter, kan vi også få et inntrykk av om steinen er god eller dårlig – dvs. hvor høy eller lav utnyttelsesgraden har vært. Fortidens "industribyggere" var åpenbart ute etter god stein med høy utnyttelsesgrad!

Spor etter redskaper som ble benyttet i steinbrytningen er som regel lett å få øye på i klebersteinsbrudd, hvis ikke forvitringen har vært for omfattende. Helt fram til moderne tid har det vært vanlig å hugge eller meisle ut kanaler rundt klebersteinsblokkene, for så å frigjøre den siste flaten med splitting. Slike brytningsspor kan si oss mye om hvilke typer produkter som ble tatt ut – kvaderstein eller gryter. Videre kan vi si noe om redskapene; i et gammelt klebersteinsbrudd på Kvikne (tidlig jernalder) er det klare spor etter tverrøks, mens spisshakke dominerer i vikingtid og middelalder.

Senere får vi kombinasjoner av spisshakke, meisel og/eller øks, mens i restaureringsdriften fra slutten av 1800-tallet var igjen spisshakke hovedredskapet. Generelt ble sprengning av fjell lite benyttet før 1800-tallet. Fra 1700-tallet ser vi håndholdt bor i bruk til å lage kile/splittehull. Ved å kombinere den informasjonen vi har om redskapsbruk kan vi i mange tilfeller danne oss et ganske godt bilde av driftsperioder i et klebersteinsbrudd, og følgelig hvilke perioder som var mest aktiv.

En ganske typisk "livssyklus" for et klebersteinsbrudd kan være som følger:

• begynner som grytebrudd i jernalder

• kampanjer med uttak av kvaderstein i middelalderen, kanskje parallelt med nye gryteuttak

• etter reformasjonen har vi uttak av fiskesøkker og blokker til peiser

• ny drift ble gjenopptatt i forbindelse med restaurering av middelalderkirker på slutten av 1800-tallet

• videre drift i første halvdel av 1900-tallet til bygningsstein

• moderne drift til peiser og ovner (kun få brudd)

I uheldige tilfeller ser vi dermed bare spor etter siste driftsperiode mens det foregående er visket ut. I andre tilfeller har steinbruddet blitt forlatt på et tidligere tidspunkt, noen allerede før Kristus. Når vi skal fortolke hvilke brudd som var viktige råstoffer til handelsvarer på forskjellig tid må vi altså ta med i betraktningen at kun en mindre andel av dem har fremdeles intakte spor etter den gitte perioden.

KLEBERSTEIN TIL GRYTER OG KAR Den første driften på klebersteinsgryter vi kjenner til i Norge er helt tilbake til 2-500 f.Kr. Ett stort kleberbrudd fra denne tiden er påvist, nemlig Bubakk i Kvikne. Skjølsvold gjorde detaljerte undersøkelser og dateringer i bruddet på slutten av 60-tallet. Men de aller fleste grytebruddene rundt omkring stammer fra yngre perioder, vesentlig

Figur 2: Klebersteinbrudd (kvaderstein) i Hordaland – fra middelalder og nyere tid. Pilene med årstall viser hvilken periode de forskjellige bruddene leverte stein til Bergen.

vikingtid og middelalder. Kun et lite antall brudd er arkeologisk undersøkt og nøyaktig datert. Imidlertid kan formen på gryteemner og tomter i berget gi en indikasjon på alder, gjennom å sammenligne med arkeologiske grytefunn i daterte lag.

Rundt omkring i landet finner vi flere hundre grytebrudd. Disse kan vi grovt klassifisere etter om de er store eller små, og om de viser tegn til kortvarig intensivdrift eller uttak spredt over lang tid. I et typisk "gardsbrudd" ser vi gjerne at kun mindre volum med fjell er tatt ut, og vi ser variasjon i emnetyper og redskapsspor på en og samme bruddflate. Dette kan ikke tolkes annerledes enn at disse steinbruddene har vært aktiv over lang tid, men kun for å forsyne de nærmeste gardene med råstoff til gryter, fiskesøkker og liknende. Her kan vi altså knapt snakke om handelsvarer! Svært mange av kleberbruddene i Norge hører til denne kategorien.

I andre enden av skalaen er store brudd med lite variasjon i redskapsbruk og emnetyper. Dette synes å være steinbrudd som er i intensiv drift i en begrenset periode – eller for den saks skyld i flere perioder. Her begynner vi å ane konturene av "industribrudd" der det ble tatt ut omfattende mengder gryter for salg. Et typisk eksempel er Kviknebruddet, et annet er store grytebrudd langs Sørfjorden i Hardanger. Nå vil vi ikke påstå at det ikke foregikk salg fra andre brudd, men det er grunn til å forvente at mesteparten av klebersteinsgrytene i omløp har sitt opphav i slike store steinbrudd.

Nå er det fremdeles mye som gjenstår før vi kan si at vi begynner å få god oversikt over størrelsen på klebersteinsbrudd rundt omkring og når de var i drift, men et visst inntrykk begynner å forme seg. Dette har jeg oppsummert i, der det er plottet inn flere forekomster der omfanget av driften åpenbart har vært stor, samt enkelte forekomster der det er sannsynlig at det har vært betydelig grytedrift, men i så fall visket ut av seinere brytning. Med unntak av Kvikne, er trolig vikingtid og middelalder viktigste driftsperioder for alle disse områdene. Flere av dem er ikke enkeltstående steinbrudd, men grupper av brudd innenfor mindre eller større områder. Det kan se ut til at man innenfor disse forekomstområdene hadde særlig kunnskap og fokus på klebersteinsbrytning, noe som førte til "knoppskyting" av klebersteinsbrudd også utenfor de viktigste forekomstene.

En siste gruppe av grytebrudd omfatter små uttak med ensartete (samme type) emner. Disse bærer preg av å være prospekteringsbrudd, dvs. at man har testet kvaliteten på klebersteinen. Vi finner eksempler på dette i Lesja, der vi har en rekke slike testbrudd i områdene rundt et fåtall større produksjonsbrudd.

Hva så med proveniens til grytene? Ettersom vi i dag besitter bedre metodikk enn før for slike analyser kan det være fristende å sette i gang et stort program for bestemmelser av noen 100-talls brudd og flere tusen objekter. Men særlig realistisk er det ikke! Derimot kan vi fortsette arbeidet med å karakterisere steinbruddene, og ut fra det avgrense de viktigste produksjonsområdene. Trolig kan vi da begrense antallet viktige steinbruddsområder til mellom 10 og 15.

MIDDELALDERENS KIRKEBYGGERE Seint på 1000-tallet begynte utnyttelsen av klebersteinen til et annet formål – nemlig bygging av kirker og klostre. Allerede på begynnelsen av 1100-tallet var det etablert store og effektive steinbrudd, trolig med god hjelp fra utenlandske steinkyndige. Kleberstein var det dominerende materialet på Vestlandet sør for Stadt, deler av Sørlandet, Trøndelag, Helgeland og Troms. Det er først i den senere tid at vi har begynt å få oversikt over middelalderens bygningssteinsbrudd og hvordan disse kan kaste lys over viktige deler av historien. Tidligere har stort sett alt av klebersteinsbrudd havnet i kategorien "grytebrudd" uten at dette har blitt undersøkt skikkelig. Det vi nå ser er at en rekke kleberbrudd på Vestlandet primært er uttak av bygningsstein. Ved å kombinere karakteristikk av bergarter og steinbrudd med det vi finner i ulike tidsperioder i kirkebyggene ser vi at det danner seg mønstre, som kan kaste mer lys over organiseringen bak steinbrytningen i middelalderen. Vi ser også at ikke alt som har blitt kalt "kleberstein" fortjener den betegnelsen; her er det behov for en geologisk opprydning i terminologien! For eksempel er bruk av myk grønnskifer mye mer utbredt enn vi tidligere har trodd. I Trondheim var faktisk denne steintypen enerådende til langt ut på 1100-tallet, og da er det grunn til å stille spørsmål ved myten om at middelalderens steinhuggere i stor grad trampet rundt i gamle grytebrudd for å skaffe kirkestein.

Bygningssteinsbruddenes betydning i middelalderen kan spenne fra bruk i en enkelt kirke (kampanje til å skaffe stein til et tidsbegrenset formål) til større regional betydning (bruk i flere bygninger innenfor et tidsintervall). Lengst borte fra byggeplassen er en av marmortypene som ble benyttet i Nidarosdomen; forekomsten ligger rundt 100 kilometer nord for byen i luftlinje – 150 kilometer sjøveien. Men nor-malt ligger steinbruddene nærmere enn 50 kilometer i luftlinje. De aller fleste bygningssteinsbrudd ligger like ved sjøen; kvadersteinene var mye tyngre å transportere enn gryter, så man prøvde å unngå landtransport.

Vi kan se litt nærmere på forsyning av kleberstein til Bergen i middelalderen. Her begynner vi å få oversikt, og har etter hvert gode proveniensdata samt ganske godt bevarte steinbrudd. Bergens kleberhistorie (i hvert fall som vi har bevart stein fra) synes å begynne med byggingen av Munkeliv Kloster tidlig på 1100-tallet. Både geokjemiske analyser og datering av trekonstruksjon i steinbruddet tilsier at et steinbrudd i Tysnes i Sunnhordland (Russøy) ble benyttet. Bruddet ble tømt for god kleberstein. Arvtakeren ble et stort klebersteinsbrudd på Bømlo, Urda i Lyklingfjorden. Vi finner denne steinen i første byggetrinn i flere bergensbygg – Mariakirken (Figur 1), Domkirken, Korskirken og Nonneseter Klosterkirke. På et gitt stadium i byggingen stopper leveransene fra Urda, sannsynligvis fordi bruddet blir tømt, og med hjelp fra bygningshistorisk kompetanse kan vi våge oss på å tidfeste driften til mellom 1130 og 1160. Hvis dette er korrekt, kan vi trolig også tidfeste Moster kirke, siden Urda-steinen er benyttet der. Enda mer interessant blir det når vi finner Urda-stein i Avaldsnes kirke på Karmøy; siden kirken er fra 1200-tallet, kan Urdasteinen gi oss en indikasjon på at det fantes en eldre stein-kirke på stedet. Urda-bruddet var altså av stor regional betydning på 1100-tallet. Når vi ser på størrelsen på avfallshaugene rundt bruddet og bruddet i seg selv (90 meter bruddfront) kan vi lett forstå det; her kunne drives effektivt med mange mann samtidig.

Da Urda-bruddet gikk tomt kom det inn andre klebersteinstyper. Vi får et lite innslag av en konglomeratisk kleberstein fra Hana ved Trengereid på slutten av 1100-tallet samt en serpentinholdig kleberstein av ukjent opprinnelse. Men viktigst er inntredenen av en lys, klorittrik kleberstein som vi ut fra analyser tror kommer fra Lysekloster – altså fra steinbruddet som også klosteret er bygget av. Utover 1200-tallet ser det ut til at denne steinen dominerer sterkt i Bergen.

Vi har altså to viktige, store steinbrudd nær Bergen på 11-1200-tallet, Urda og Lysekloster (Figur 2). Men vi vet lite om hvem som organiserte driften. Foregikk steinbrytningen i form av kampanjer fra sentralmakten eller kirkens side, for å hente stein til bestemte formål? Eller kjøpte man steinen? Var introduksjonen av Lysekloster-stein et tegn på at munkene handlet med stein i stort omfang? Det kan se ut som om vi har tilsvarende problemstillinger andre steder, særlig denne tilstedeværelsen av store, regionale steinbrudd tidlig på 1100-tallet. I Stavanger har vi "Stavangerkleber" (ukjent opphav), på Mørekysten minst ett stort marmorbrudd og i Trondheim grønnskifer fra Øye i Melhus.

KONKLUSJON Kleberstein har gjennom flere perioder vært råstoff for viktige handelsvarer. De siste årenes forskning på dette området har avdekket med all tydelighet at det ligger store forskningsmessige gevinster i å opparbeide bedre forståelse av denne virksomheten gjennom tverrfaglig samarbeid. Et stort og viktig poeng er hvordan vi kan tolke betydningen av steinbrudd; om de er små eller store, hva som ble produsert, om de leverte råvarer til nærmeste gard eller til markeder langt borte, og ikke minst hvilke perioder de var i drift. Vi begynner å ane konturene av en organisasjon bak middelalderens fremstilling av bygningsstein, og vi ser at det kan dukke frem et mønster også knyttet til store grytebruddområder, også utenfor de tradisjonelt best undersøkte. Med erkjennelsen av at steinbrudd er et viktig element for å forstå fortidens handelsvirksomhet bør vi også se på dem som viktige kulturminner. Forvaltningen av slike gamle "industrilandskaper" er i beste fall mangelfull i dag, blant annet på grunn av manglende kunnskap og forskning om dem.dang-er, årgang 2004

Litteraturliste Ekroll, Ø., 1997, Med kleber og kalk. Norsk steinbygging i mellomalderen, Det Norske Samlaget, Oslo, 329s Heldal, T. & Jansen, Ø. J., 2000, Steinbyen Bergen: fortellingen om , Nord 4, Bergen, 200s Helland, A., 1893, ”Takskifre, heller og vekstene”, Norges geologiske undersøgelse, 10 Nybø, M, 2000, Albanuskirken på Selja. Klosterkirke eller bispekirke?, Dr.art. avhandling, det Historisk filosofiske fakultet, Universitetet i Bergen. Jansen, Ø. J. 2004: Steinbrudd i Hordaland. I: Naturhistorisk veibok for Hordaland. Jansen, Ø. 2004: Kleberstein – til kirker og graut. I: Hardanger, årgang 2004 Jansen, Ø. J., Heldal, T., Pedersen, R. B., Ronen, Y. & Kaland, S. H. H. (innlevert artikkel): Provenance of soapstone used in medieval buildings in the Bergen region, western Norway. Proceedings ASMOSIA 7, Interdisciplinary Studies on Ancient Stone 2003, Hellas Skjølsvold, A., 1961, Klebersteinsindustrien i vikingetiden. Oslo, Universitetsforlaget Storemyr, P. 1997, The stones of Nidaros. An applied weathering study of Europe’s northernmost cathedral. Dr. Ing Thesis, Norwegian University of Science and Technology, Trondheim Storemyr, P. & Heldal, T., 2002: Soapstone Production through Norwegian History: Geology, Properties, Quarrying and Use. In Herrmann, J., Herz, N. & Newman, R. (eds): ASMOSIA 5, Interdisciplinary Studies on Ancient Stone, Archetype, London, pp. 359-369 Storemyr, P. 2003: Stein til kvader og dekor i Trøndelags middelalderkirker – geologi, europeisk innflyelse og tradisjoner. I: Imsen, S. (red) Ecclesia Nidrosiensis 1153-1537 – søkelys på Nidaroskirkens og Nidarosprovinsens historie. Senter for Middelalderstudier, NTNU, Skrifter 15, 445-463 Østerås, B. 2002: Slipsteinsberget i Sparbu - kva arkeologiske undersøkingar av eit klebersteinsbrot kan fortelje om gamle steinhoggartradisjonar. Hovedoppgave NTNU

Skibsbygning og søfart i vikingetid og tidlig middelalder

– belyst gennem et nøglefund af vestnorsk oprindelse

ANTON ENGLERT, VIKINGESKIBSMUSEET I ROSKILDE

Programmet for Hyllestadsseminaret 2005 indledtes med et udsagn af stor maritim relevans: "kvernstein til handkverner vart eksportert til omlag heile Nord- og Østersjøområdet. Åfjordsteinen var frå slutten av 900-talet og fram til ca. 1600 omlag einerådande som kvernstein i det gamle danske riket i Østersjøen." Irene Baug gjorde i sit foredrag opmærksom på fire forskellige udbredelsesregioner for kværnsten i Norden: Granatglimmerskifer fra Hyllestad, Basaltlava fra Rhinområdet, Sandsten frå Malung i Dalarna og Gnejs fra Lugnås i Västergötland. Af disse fire produktionssteder lå Hyllestad nærmest til havet. Og selvom Hyllestadsstenen stammer fra det nordvestligste produktionssted, så rækker dens udbredelse længst mod sydøst, hele vejen hen til den sydlige Østersøkyst. Åfjordstenens udbredelse dækker altså stort set de norske og danske farvande undtagen den jyske vestkyst, hvor der blev landet basaltkværnsten fra Rhinområdet. Det tyder på at kværnsten var en handelsvare, der fulgte de etablerede varestrømme til søs.

KVÆRNSTEN SOM SKIBSLAST Med sin specifikke vægt af ca. 3 g/cm³ var kværnsten en velkommen last på et sejlskib. Lagt i bunden af skibet, kunne denne handelsvare erstatte den stenballast, der ellers hørte til for at opretholde skibets stabilitet under skiftende vindstyrker, når lasten ikke var tungt nok. Den kunne godt kombineres med en let last af fx. tørfisk. At kværnstenen måtte stuves nederst i lasten, kan have ført til, at den er så lidt dokumenteret i samtidige rejseberetninger og billedkilder. I Bergens bylov fra 1276 bliver kværnsten behandlet som en pladskrævende handelsvare, der sammen med tømmer og skibe, der stod til salg, var fritaget fra den generelle bestemmelse at alle handelsvarer skulle stables på tor-vet.¹ Som en ufordærvelig handelsvare med samtidig nytteværdi som ballast var kværnsten i princippet ikke bundet til at blive afleveret i en bestemt havn til en bestemt tid. Man kan derfor forestille sig den mulighed, at købmænd eller skippere valgte at føre kværnsten så længe med i las-ten indtil de fik budt en god pris for dem, enkeltvis eller én gros.

LASTSKIBE I NORDEN Det marinarkæologiske materiale viser, at der fra slutningen af 900-tallet udvikledes rene sejlskibe, dvs. formålsbyggede lastskibe i Norden.² Dermed var der skabt et egnet transportmiddel til eksport af kværnsten fra Åfjorden (via Bergen) videre over Skagerrak og Kattegat.

For de danske farvande tegner sig følgende billede:³ igennem to århundreder byggedes der store lastskibe i nor-disk klinkbygningsteknik. Disse skibe forenede en længde på ca. 20 til 25 meter med en lasteevne af 50-60 tons. Det svarer til den vægt der kunne køres på 25 til 30 hestetrukne lastvogne. Lynæsskibet fra ca. 1140 er en typisk repræsentant for denne gruppe. Samtidig byggedes der mellemstore lastskibe af 10-20 tons lasteevne med en længde på 14 til 18 meter. Derudover kunne der fragtes varer med mindre skibe og både efter behov. Alle disse skibe havde en forholdsvis ring dybgang. Selv de store nordiske lastskibe kunne nøjes med 1,5 meters dybgang i lastet tilstand.

Fra 1150 finder en anden skibsbygningstradition indgang i den nordeuropæiske handelssøfart: koggen. Mens de nordiske lastskibe før 1200 lignede elegante både, der er blevet forstørret i målestok, så var koggerne præget af en ren funktionsorienteret byggestil. De var bygget over en solid, flad bund af tykke planliggende planker. Siderne var bygget af overlappende planker. Koggerne havde rette stævne. Denne stævnform gjorde det muligt at fastgøre et stort ror til agterstævnen med jernbeslag, ligesom man hænger en dør på hængsler. Det nyopfundne stævnror og den rette agterstævn fandt en hurtig udbredelse i hele det nordiske skibsbyggeri. De tidligst daterede fund af kogger, Kollerupkoggen og Koldingkoggen stammer fra Det danske Riges sydvestlige områder.⁴ Man antager, at koggen oprindeligt var en vadehavstype, beregnet til at kunne ligge på sin flade bund ved lavvandet. I Hansetiden blev koggen den foretrukne storskibstype helt op til 1400-tallet. Koggefundet fra Bremen, der er udstillet i Deutsches Schiffahrtsmuseum i Bremerhaven giver det bedste indtryk af, hvordan en mellemstor kogge (80 tons lasteevne) så ud omkring 1380.⁵

TO NØGLEFUND AF VESTNORSK OPRINDELSE Tilbage til Vestnorge. Herfra stammer to af de mest omtalte nordiske lastskibsfund: Skuldelev 1 fra ca. 1030 og det store Bergenskib fra 1188. Begge skibe var hovedsageligt bygget af fyrretræ, siden der ikke stod nok egetræ til rådighed på de vestnorske breddegrader. Da Arne Emil Christensen studerede de udsædvanlig store skibsdele fra Bryg-gen-udgravningen i Bergen (1955-68), var det ikke muligt for ham at afgøre, om det drejede sig om et eller to "Big Ships". På grund af tømmernes genbrug i et bygningsfundament daterede han dem til tiden kort før den store brand i 1248.⁶ En dendroanalyse gennemført af det danske Nationalmuseum i 1998 har afsløret, at de usædvanlige store skibsdele af fyrretræ blev fældet omkring Bergen i vinteren 1187/88 til bygning af ét stort skib.⁷

Det er svært at sige, til hvilket formål det store Bergenskib var blevet bygget til. Det var mindst 30 meter langt og 9 til 10 meter bredt. Lasteevnen angives som over 120 tons. Foruden til handel kan skibet også have tjent som et respektindgydende rejseskib for en af Norges førende personligheder med sit følge. Arne Emil Christensen forslår som mulig ejer enten en gruppe af handlende stormænd eller et kloster, en biskop eller selve kongen, Kong Sverre.⁸ Formodentlig blev et skib af denne størrelse ikke bygget uden kongens samtykke. Resterne af det store Bergenskib beviser at det nordiske klinkerskibsbyggeri ikke var begrænset til mindre lastskibsstørrelser. Det enestående fund fremhæver Bergens og Vestnorges betydning i den tidlige middelalders søfart.

SKULDELEV 1 OG REKONSTRUKTIONEN OTTAR AF ROSKILDE Vikingeskibsmuseet i Roskilde har siden sin åbning i 1969 forsket i et vestnorsk lastskib fra den sene vikingetid, nemlig vrag 1 fra Skuldelev. Skuldelev 1 består hovedsageligt af fyrretræ, der er blevet fældet i Sognefjordområdet omkring 1030. Skuldelev 1’s sidste fart endte i Roskilde Fjord på Sjælland, hvor det blev udgravet af Olaf Olsen og Ole Crumlin-Pedersen fra Nationalmuseet i 1962.⁹ Crum-lin-Pedersen formoder, at det var en norsk trussel under Kong Harald Hårderåde i 1060erne, der førte til, at det bedagede lastskib blev sænket i hovedfarvandet sammen med fire andre fartøjer. Det kan tænkes, at man foretrak norsk-ejede skibe, da man skulle finde egnet byggemateriale til en forsvarsspærring mod en norsk flåde. Det lille norskbyggede skib Skuldelev 6 på 11 meters længde led den samme skæbne.

I årene 1999 og 2000 byggede Vikingeskibsmuseets værft en rekonstruktion af Skuldelev 1 i fuld størrelse. Ski-bet blev søsat under navnet Ottar af Roskilde efter den berømte norske søfarer Ottar fra vikingetiden. Til bygningen af skroget anvendte museets bådebyggere de samme materialer som i originalskibet. Rigningen blev rekonstrueret ud fra parallelfund samt skriftlige og etnografiske kilder. Foreløbig sejler Ottar dog med stag og vanter af hamp i stedet for lindebast.

Selve byggeteknikken kan spores i de originale skibsdeles udformning og fiberforløb samt i de værktøjsspor, der står tilbage på de originale overflader. Vikingetidens og den tidlige middelalders skibsbyggeri i Norden var et foretagende, der foregik decentralt med de enkle redskaber, der stod til rådighed for en selvforsynende bondebefolkning. En dygtig smed fra omegnen kunne fremstille økser, ham-mere, bor, knive, trækjern, høvljern, nagle og nitteplader. Tømmerne blev kløvet med kiler og tilhugget med økser og ikke savet med sav som vi kender det fra romersk og nyere tids teknologi. Skibene blev bygget i nærheden af velegnede skove. Byggemetoden fulgte den lokale tradition og krævede livslang erfaring i træbearbejdning samt evnen til improvisation.

Skrogbygningen begyndte med køllægningen og rejsningen af for- og agterstævn. Derefter nittede man plankegang for plankegang overlappende på kølen og på hinanden, indtil skibets bundparti var færdigt. Først efter at de tværliggende bundstokke var fastgjort med trænagle og kølsvinet var lagt henover bundstokkene, blev sideplankerne rejst. Derefter kunne spantesystemet færdigbygges med biter (nederste tværgående bjælker), biteknæ, tværbjælker og bjælkeknæ. I et lastskib som Skuldelev 1 lagde man et for- og agterdæk, mens midterskibet forblev udækket som et åbent lastrum. Riggen bestod af en mast lidt foran for midten med et stort rektangulært råsejl. De følgende data fra rekonstruktionen af Skuldelev 1 anskueliggør, hvor meget materiale der måtte skaffes til bygningen af et mellemstort lastskib i den sene vikingetid:

-27 grove fyrretræsstokke til planker, dæk, mast og rå

-60 fyrretræsrødder til biter med groede knæ, biteknæ og liggende knæ

-40 stk. krumtræ af birk til oplængere, bundstokke, lind og eg knæ mm.

-2 store egetræer til køl, stævne og kølsvin

-5 træer af seljepil og fyr til trænagler

-3000 jernnaglertil klinknagler -Uld fra 200 vildfår (spelsauer) til sejldug

Vikingeskibsmuseets bådebyggere brugte i alt 14.000 timer. Det svarer til 350 uger á 40 timer. Formodentlig kunne et erfarent byggehold med en god forberedelse og organisation bygget sådan et skib på et halvt år i den sene vikingetid. Ottar af Roskilde fremstår med de følgende tekniske data: Længde: 16,0 m Bredde: 4,8 m Dybgang: 1,3 m med fuld last Sejlareal: 90,0 m² Årer: 4 årer Lastevne 20-25 tons Ballast, når der sejles uden last: 15 tons

Teikning av eit mellemstort vestnorsk lastskip fra ca. 1030. Rekonstruktionstegning efter Andersen & Andersen 1989, fig. 343.

REJSEERFARINGER I WULFSTANS KØLVAND Under sin flere årtier lange levetid blev originalskibet repareret mindst tre forskellige gange med egetræ fra egnene omkring Oslofjord og Øresund. Derfor tolker Ole Crumlin-Pedersen Skuldelev 1 som en austrfararknörr, "en knar til sejladsen på Danmark og ind i Østersøen."¹⁰ De første fire sommertogter med rekonstruktionen Ottar har bekræftet skibets egnethed til langture over Kattegat og Østersøen. Bemandet af en særlig tilknyttet gruppe frivillige, det såkaldte Ottarlaug, har Ottar sejlet 2522 sømil i dis-se farvande i årene 2001 til 2004.

Særlig interessant er i denne sammenhæng en forsøgsrejse der blev gennemført i 2004. I anledning af et internationalt forskningsseminar om den angelsaksiske søfarer Wulfstan anmodede Vikingeskibsmuseet Ottarlauget om at sejle en forsøgsrejse fra Hedeby til Gdansk. Wulfstans (og Ottars) rejseberetning blev oprindeligt nedskrevet i Kong Alfred af Wessex’ regeringstid i det sene 800-tal som del af en redigeret oldengelsk udgave af Orosius’ senantike, kristne verdenshistorie. Wulfstan citeres for at han sejlede fra Hedeby (forløberen for det moderne Slesvig i Nordtyskland) til Truso (i dag Janów Pomorski i Polen) på syv dage og nætter, og at hans skib førte sejl på hele vejen. Den korteste sejlbare distance mellem Hedeby og Truso svarer til 400 sømil. Formålet med forsøgsrejsen med Skuldelevrekonstruktionen var nu, at sejle så meget som muligt af denne strækning under lignende betingelser, for at finde ud af, hvordan en sådan rejse kunne have foregået. Tre spørgsmål er her særlig relevante: 1. Hvilke slags skib brugte Wulfstan? 2. Hvordan navigerede han? 3. Havde han gunstig vind?

Ottar af Roskilde lettede anker ud for Hedeby Nor den 4. juli 2004 om aftenen med en frisk vestenvind. På vejen ned af Slien kunne Ottar kun sejle i dagslys og måtte desuden slæbes igennem to moderne klapbroer, der ikke kan passe-res under sejl. Det lykkedes dog, at passere det meget snævre og snoede farvand ved Myssunde under sejl. Grunden hertil kan søges i den topografiske omstændighed, at vinden følger sejlrenden igennem de omgivende moræner. Fra Slimundingen sejlede Ottar dag og nat østover og nåede Gdansk den 8. juli om aftenen. Det var aftalt fra starten, at Ottar skulle ende sin forsøgsrejse i Gdansk, da Janów Pomorski, det tidligere Truso ikke længere kan nås direkte fra Østersøen. Dermed blev den kortest sejlbare distance forkortet til 349 sømil. Over grund tilbagelagte Ottar dog 390 sømil. Det skyldes to årsager: For det første måtte Ottar søge læ ved Falsters østkyst for at skifte den birkevidje, der holder roret på sin plads. Det betød en tretimers pause for anker og nogle få sømils omvej. For det andet tabte vestenvinden pusten efter tre døgn, så at Ottar lå stille lige ude for Polens nordligste punkt ved Wladyslwowo. Den nye vind blæste stik imod, så at Ottar var tvunget til at krydse 36 sømil i 14 timer og 10 minutter imod østlige vin-

Vikingetid 2004 Vikingetid

Rejse Wulfstan: Hedeby-Truso Resulterende distance ca. 400 sømil Gennemsnitligt etmål 57 sømil Gennemsnitlig fart 2,4 knob Forsøgsrejse Hedeby-Gda_sk Ottar: Kaupang-Hedeby

349 sømil ca. 400 sømil 86 sømil 80 sømil 3,6 knob 3,3 knob

Tabel 1. Hastighedssammenligning mellem forsøgsrejsen 2004 og to rejseberetninger fra vikingetiden.

de. Den heraf resulterende distance og fart var 11 sømil og 0,8 knob (sømil i timen).

Med en rejsetid på i alt fire døgn, og halvanden timer (altså 197¹/timer) nåede Ottar dog en rejsehastighed på

2 3,6 knob over den direkte distance. Særlig bemærkelsesværdig var dog Skuldelev 1-rekonstruktionens bedste etmål: Mellem Kap Arkona og Leba sejlede Ottar med agterlig vind 145,6 sømil på et døgn, det svarer til en respektabel gennemsnitsfart på 6,1 knob. Efter at have gennemført en forsøgsrejse i fuld skala, kan man direkte sammenligne fartresultaterne med de skriftelige kilders udsagn (tabel 1).

Det viser sig, at Skuldelev 1-rekonstruktionens gennemsnitlige etmål på 86 sømil er kun ubetydelig større end det etmål af 80 sømil, som vi kan konkludere fra søfareren Ottars rejse fra Kaupang til Hedeby. Det vil sige, at Ottars skib i det sene 800-tal kunne præstere en lignende fart som Skuldelev 1-skibet fra 1030. Wulfstans rejse derimod varede en del længere i sin tid. Der kan være forskellige grunde til: 1. Ugunstige vindforhold. 2. Et langsommere fartøj. 3. En længere rute, fx en rute, der følger de syddanske øer og den skånske kyst hele vejen til Bornholm, for at nyde beskyttelse fra den danske konge og for at sejle i selskab med andre handelsskibe der sejler fra Hedeby mod Gotland. Hastighedsresultaterne viser, at det bedst kunne beta-le sig at vente på gunstig vind og sejle store strækninger i den gunstige vind med store etmål. Det gjaldt især for et rent sejlskib som Skuldelev 1.

Under forsøgsrejsen blev der sejlet så lidt som muligt efter kompas eller GPS. Derimod sejlede besætningen efter landsigt, vindretning og solens omtrentlige retning. Det viste sig, at der i højsommeren med de korte nætter er næsten ubegrænset landsigt i den vestlige og sydlige Østersø. Termiske skyer, der dannes over landet markerede fx den skånske kyst og Bornholm på 35 og henholdsvis 50 sømils afstand. Derfor kan man konkludere, at vikingetidens navigation i denne del af Østersøen foregik uden instrumenter som en terrestrisk navigation bygget på stedkendthed.

Ottars besætning under forsøgsrejsen bestod af fem mænd og tre kvinder. I modsætningen til tidligere års større besætninger, der var inddelt i tre vagthold, sejlede Ottar i 2004 med to vagthold i firetimersvagter. De to vagtholds skiftende hviletider bevirkede, at hele besætningen kun samledes til morgenmad og aftensmad. Tre personer var nok til at holde skibet på kurs og foretage små manøvrer.

VEJR, SKIB, BESÆTNING Flere års erfaringer med Ottar har vist, at sejladsen med et sejlfartøj uden motor er mest afhængig af tre faktorer: vejr, skib og besætning. Vejret er den dominerende faktor, som ikke kan ændres; skibet kan ikke ændres i sin konstruktion, når det først er stået til søs. Det må sættes i sødygtig stand før afrejsen. Besætningen derimod kan tilpasse sig de givne betingelser og forbedre skibets præstationer. Selv om mennesket let trættes af anstrengelser, er det dog den mest fleksible ressource til søs. Det menneskelige sammenspil om bord er naturligvis uhyre vigtigt for rejsens succes. I de middelalderlige norske kilder kan man finde genklang af de tre faktorer vejr, skib og besætning. Kongespejlet orienterer den unge købmand om vind og vejr på de forskellige årstider.¹¹ Bergens bylov definerer i det afsnit, der kaldes for Farmannaloven,¹² hvornår et skib er sødygtigt. Kongespejlet minder om de reservedele, der skal medføres.¹³ Farmannaloven fastskriver detaljeret de indbyrdes regler der gælder for de sejlende handelsmænd. Det er påfaldende at noget så skibsinternt som vagtinddelingen og vagtpligterne til søs og i havn er minutiøst fastlagt i Bergens bylov. Sådanne regler hørte ikke hjemme i byloven, havde skipperen været en ubestridt herre over en besætning af hyrede søfolk. Foruden søfartens enorme betydning for Bergen viser det i hvor høj grad norsk søfart i middelalderen var organiseret og udført af frie mænd, hvis handlingsfrihed om bord måtte reguleres skriftligt for skibssikkerhedens skyld. At denne form for andelssejlads stadig eksisterede i den nordnorske kystfart til og fra Bergen tidlig på 1800-tallet, dokumenteres i den danske professor Wilhelm Hansens iagttagelser under et besøg i Bergen:

"Men hvad er dette for et underligt Fartøj, der kommer indsejlende paa Vaagen med et høit opstaaende Kjøltræ i stedet for Bougspryd? Det er en Nordlandsjægt. Fisken er opstablet lige til midt op paa Masten og alle Klude ere sammenbundne til et eneste stort Lagen eller Bomseil, hvoraf Stykke for Stykke afløsses efter som de kommer nærmere Land. Ovenpaa Fisken løbe 10 til 12 nordlandske Bønder i sædvanlig Bondedragt imellem hinanden. Enhver er paa en Gang Handelsfaktor, Skipper, Styresmand, matros og Koksmad. Enhver synes at befale og alle eller maaske ingen at adlyde: en ægte Republik." ¹⁴

Notar: ¹ Helle 1982: 188; Magnus Lagabøters Bylov VI 8. ² Crumlin-Pedersen 1999. ³ Englert 2003. ⁴ Crumlin-Pedersen 2000; Hocker & Dokkedal 2001; Bill & Hocker 2004; ⁵ Lahn 1992; Crumlin-Pedersen 2003. ⁶ Christensen 1985: 67, 178-196, 182, 207-208, 221. ⁷ Bartholin 2001, Englert 2001, Hansen 2001. ⁸ Christensen 2001. ⁹ Crumlin-Pedersen 2002. ¹⁰ Crumlin-Pedersen 2002: 342. ¹¹ Kongespejlet: 60-64 (Sejladsens ophør og begyndelse). ¹² Magnus Lagabøters Bylov IX. ¹³ Kongespejlet: 10-11 (Købmandens færd). ¹⁴ Gøthesen 1980: 43.

Skriftlige kilder: Magnus Lagabøters Bylov, oversat av Knut Robberstad. Kristiania 1923. Kongespejlet. Konungs Skuggsjá i dansk oversættelse ved Finnur Jónsson. København 1926.

Litteraturliste Andersen, Bent & Erik Andersen 1989: Råsejlet - Dragens Vinge. Roskilde. Bartholin, Thomas Seip 2001: Dendrochronological Dating of medieval Norwegian Ships from Bergen. I Øye, Ingvild (red.), Ships and Commodities. The Bryggen Papers. Supplementary Series 7, 51-53. Bergen. Bill, Jan & Frederick M. Hocker 2004: Haithabu 4 seen in the context of contemporary shipbuilding in Southern Scandinavia. I Brandt, Klaus et al. (red.), Der Prahm aus dem Hafen von Haithabu. Beiträge zu antiken und mittelalterlichen Flachbodenschiffen. Schriften

des Archäologischen Landesmuseums, 43-53. Neumünster. Christensen, Arne Emil 1985: Boat finds from Bryggen. I Herteig, Asbjørn (red.), The Bryggen Papers, Main Series 1, 47-278. Bergen, Oslo, Stavanger, Tromsø. Christensen, Arne Emil 2001: Comments on the new Dendrochronological Dates. I Øye, Ingvild (red.), Ships and Commodities. The Bryggen Papers. Supplementary Series 7, 63-67. Bergen. Crumlin-Pedersen, Ole 1999: Ships as indicators of trade in Northern Europe 600-1200. In Bill, Jan & Birthe L. Clausen (red.), Mar- itime Topography and the Medieval Town. Papers from the 5th International Conference on Waterfront Archaeology at the Danish National Museum, Copenhagen, 14-16 May 1998. Publications from The National Museum, 11-20. Copenhagen. Crumlin-Pedersen, Ole 2000: To be or not to be a cog: the Bremen Cog in perspective. International Journal of Nautical Archaeology 29, 230-246. Crumlin-Pedersen, Ole 2003: Die Bremer Kogge - ein Schlüssel zur Geschichte des Schiffbaus im Mittelalter. I Hoffmann, Gabriele & Uwe Schnall (red.), Die Kogge. Sternstunde der deutschen Schiffsarchäologie. Schriften des Deutschen Schiffahrtsmuseums 60 (Die Kogge von Bremen 2), 256-271. Hamburg. Crumlin-Pedersen, Ole 2002: The Skuldelev Ships I. Topography, Archaeology, History, Conservation and Display. Ships and Boats of the North 4.1. Roskilde. Englert, Anton 2001: The Dating and Origin of the “Big Ship” from Bergen. I Øye, Ingvild (red.), Ships and Commodities. The Bryggen Papers. Supplementary Series 7, 43-49. Bergen. Englert, Anton 2003: Large Cargo Vessels in Danish Waters 1000-1250. Archaeological Evidence for Professional Merchant Seafaring before the Hanseatic Period. I Beltrame, Carlo (red.), Boats, Ships and Shipyards. Proceedings of the Ninth International Symposium on Boat and Ship Archaeology. Venice 2000, 273-280. Oxford. Gøthesen, Gøthe 1980: Norske Kystens fraktemenn. Oslo. Hansen, Gitte 2001: The “Big Ship” and the “Second Big Ship”, Stratigraphical and Chronological Aspects. I Øye, Ingvild (red.), Ships and Commodities. The Bryggen Papers. Supplementary Series 7, 55-61. Bergen.

Kysten som transportåre

AV ARILD MARØY HANSEN, BERGENS SJØFARTSMUSEUM

Kysten har i mange hundre år vært en viktig transportåre. På Vestlandskysten er flere sjøfunn fra middelalderen og tiden etter undersøkt av Bergens Sjøfartsmuseum. Funnene sam-men med navn, landskapselementer og bevarte dokumenter belyser bruken av leden. Den store kvernsteinslasten i Kvernsteinparken er et slikt funn. Kunnskap om skipsleden langs norskekysten er et sentralt element i vår kunnskapoppbygging om kvernsteinomsetningen.

Landskap som viser at mennesker på en eller annen måte har benyttet det, kaller vi et kulturlandskap. Når landskapet vitner om bruk av sjøen, blir det gjerne kalt et maritimt kulturlandskap. Vi glemmer, naturlig nok, at også sjøbunnen er en del av dette landskapet. I tillegg vil navn, méd, kartopplysninger og spor på land indikere et maritimt kulturlandskap. Da tunge vareslag som for eksempel steinprodukter tidligere nesten utelukkende ble fraktet sjøveien, kan vi omtale deler av kysten som en transportåre. En transportåre på sjøen betegnes også ofte som en led. På Vestlandet er Bergensleden den mest kjente. Den kan regnes fra Karmsundet i sør og i alle fall til Sogn i nord. Vi skal her kort se på noen elementer som kan belyse Bergenledens bruk som transportåre.

SKIPSFUNN Fleslandsviken ved Bergen er en lun havn i sørlig vind. Her er det også på land registrert en 40 m. lang nausttuft fra jernalder. "Fles" er et gammelt navn for skjær, navnet Fleslandskjæret er således et overflødig uttrykk. Trolig ble viken brukt som ankringssted av sjøfarende som seilte på Bergen. Den dag i dag vil en således kunne se fortøyningsinnretninger fra ulike epoker i viken.

I 1999 undersøkte arkeologer fra Bergens Sjøfartsmuseum sjøområdet og registrerte en skipslast fra middelalderen. Selve fartøyet var forsvunnet, men lasten av bygningsmaterialer ble påvist og delvis hevet. Lasten besto hovedsakelig av vegg- og taktegl og kan tidfestes til perioden 1200-1400. Taksteinen i middelalderen ligner to halve koniske rør som ble lagt vekselvis opp og ned. Overliggeren kalles munk og underliggeren kalles nonne. Denne form for takstein ble avløst av vingeteglen på 1600-tallet. Det ble også funnet tegl av hittil ukjente typer. Kanskje var skipet på vei til en byggeplass i Bergen da det forliste etter å ha støtt mot land.

Ved Moster på Bømlo kom et annet funn for dagen i 1991. Fra skriftlige kilder kjenner vi til at et forsyningsfartøy fra den spanske armada havarerte i området 1588. Nyheten om et mulig gjenfunnet armadaskip spredte seg raskt. Gjenstandsmaterialet i funnet samsvarer likevel ikke med den spanske armadas tokt mot England. Det spesielle ved dette funnet er skip og last: skipet har en særegen kravellkonstruksjon, uvanlig i Norden, lasten besto av bygningsstein fra middelalderen; norsk kantstein av kleber, vegg- og taktegl, samt never til tetting av tak, og i skipsutstyret inngikk keramikk og kvernstein fra Rhin-området og en spansk krukke for olivenolje. En samlet vurdering av funnet gir en datering til 1650-1720. Mostraskipet reiser flere spørsmål enn svar. Funn av store mengder ryggvirvler av torsk tyder på at det også fraktet fisk. Tørrfisk gikk i Europa under nav-net Bergefisk, tolket som fisk fra Bergen. Kanskje gikk Mostraskipet i fart mellom Norge og Middelhavet. Etter reformasjonen ble flere kirker og klostre revet. Kanskje fraktet fartøyet stein fra slike anlegg ut av landet.

Av en noe annen type er funnet i Alverstraumen i Lindås, der det ble påvist et produkt som sikkert kan opphavsbestemmes og kvantifiseres. Funnet av 505 kvernsteiner og en del steinpinner i 1990 var en avgjørende indikator på hvor omfattende kvernsteinsproduksjon og –utskiping i Hyllestad tidligere har vært. Det forsiktige anslaget over arbeidsomfanget, mer enn fire årsverk, viser at tapet må ha vært følbart. Senere forskning med utgangspunkt i kvernsteinsproduksjonen har også ført til ny kunnskap om virksomhetens datering og steinenes utbredelse.

SKIP OG HANDELSVARER Skipet var mye brukt som symbol for handel i middelalderen. Vi finner det avbildet på bl.a. mynter og bysegl, for eksempel på baksiden av Bergens segl fra 1299. På Vestlandet var Bergen naturlig nok et senter for sjøfarten i middelalderen. På 1200-tallet kunne folketallet i byen komme opp i nærmere 10.000 om sommeren. Da kom de mange tilreisende sjøfolk og handelen gikk som livligst. Sommeren 1248 forteller historieskriveren Mathæus av Paris at det lå over 200 skip på havnen i byen. Fra Nord-Norge og Vestlandet kom det bl.a. fiskeprodukter, jordbruksvarer og pelsverk. Men også steinprodukter som kvernsteiner, brynestein og bygningsstein ble innført til Bergen. Her omsatte kjøpmenn varer og flere titalls ulike grupper av håndverkere skapte nye produkter, for eksempel skomakere, bøkkere, gullsmeder, kammakere, skreddere og smeder. Bergen var også sentral i den norske utenrikshandelen.

Herfra gikk det skip til engelske byer som Lynn, Boston, Lincoln og Yarmouth. Farten gikk også på Flandern, Rhinområdet og nordtyske byer som Hamburg, Bremen, Rostock og Lübeck samt til Danmark og Gotland. I tillegg kom handelen med skattlandene i vest: Orknøyene, Shetland, Færøyene, Island og Grønland. Snorre angir distansene vestover fra Hernar, ytterst i Hjeltefjorden, fjorden som kan knyttes til Hjaltland eller Shetland, som øygruppen kalles i dag.

På grunn av vinterstormene måtte handelsferdene gjennomføres i sommerhalvåret. Vinteren var tid for vedlikehold. Bokverket Kongespeilet, trolig forfattet i Bergen på 1200-tallet, gir detaljerte råd for kjøpmannsvirksomhet og skipsfart.

Det fans flere typer handelsskip i middelalderen. I norskdrevet kystfart ble det hovedsakelig benyttet varianter av det vi kan kalle den nordiske båten. Dens viktigste trekk er et klinkbygget skrog med avrundete stevner og tydelig kjøl. Handelsskip mer generelt ble omtalt som kaupskip. Til kystfarten ble det brukt små handelsskuter som trolig lignet de yngre jektene. De omtales gjerne som byrding i sagaer. For utenriksfart benyttet en større handelsskip benevnt som knarr eller busse. Vi finner skipsbetegnelsen igjen i stedsnavnene Knarvik og Knarrevik.

Ved utgravninger på Bryggen er det funnet deler av et fartøy fra omkring 1200 som var minst 8 meter bredt og over 25 meter langt. Så store skip kunne krysse åpne havstrekninger. Fra 1200-tallet brukte man gjerne skip som lignet vikingskipene i nordsjøfarten, med høye krumme stevner og styrebord. På Østersjøen dominerte tyske kogger alt da med rette stevner og stevnror. På 1200-tallet seilte også koggene på Norge og utover på 1300-tallet ble de den dominerende skipstypen også i Nordsjøfart. Med stor lastekapasitet var de velegnet for den massehandel som utviklet seg i senmiddelalderen.

Kart over en del av kysten i Sogn og Fjordane, fra Sula til Straumane i Nordhordland, utgitt av Det kongelige sjøkartarkiv 1795. Kartet viser ingen bebyggelse på steder som for eksempel Hyllestad. Derimot er knutepunktet Skjerjehavn avmerket. Det spesielle med kartet er at seil- og roledene er avmerket, vi kan se prikkete linjer gjennom både Ytre og Indre Steinsund. De går sammen i "Nord-Ledet-til-Bergen". Foto: Bergens Sjøfartsmuseum.

Utover på 1300- og 1400-tallet ble de tyske kjøpmennene dominerende i utenrikshandelen på Bergen og tok over mye av handelen til byene rundt Nordsjøen og Østersjøen. De var godt organisert og kunne levere de viktigste importvarene til Norge: korn og salt. At norske skip fremdeles seilte i utenriksfart har vi spor etter i Foldrøyhavn på Bømlo. Her har Bergens Sjøfartsmuseum undersøkt et skipsvrak datert til siste del av 1400-tallet. Lengden er anslått til 22 meter og bredden til hele 6 meter. Altså et langt og bredt skip med flat bunn som gav et drektig og stabilt fraktefartøy. Skipsmaterialet var eik, med mose og dyrehår som tetningsstoff. En bronsekjel fra vraket og fartøyets fasong styrker teorien om at fartøyet er av nordisk opphav.

Av de varer som ble utskipet fra Bergen var fiskeprodukter viktigst. Tørket, saltet og røkt fisk, hovedsakelig torsk, sild og kveite, ble i store mengder ført til utenlandske byer. I engelske diplom kan vi lese at kong Edvard I (1272-1307) bestilte 10.000 torsk og 20.000 stokkfisk fra Norge. Landet eksporterte også tørket hvalkjøtt, tran eller hval- og selolje. Arkeologiske byfunn og tollregnskaper viser at utførselsvarene var mange og varierte: smør, svovel, bord, sperr, tjære, skinn, pelsverk, hvalrosstenner, jaktfugler og kvernsteiner. Av importvarer nevnes korn, vin, humle, klede, lin, vadmel, voks, sølv, krydder, røkelse, salt, bly, frukter, kjeler, gryter og rep m.m. I tillegg forsynte bønder i byens omland bybefolkningen med jordbruksvarer, tømmer og ved. Slike leveranser kom ofte sjøveien. Med andre ord kunne folk i Bergen omkring 1300 få kjøpt det meste av de varer som var tilsalgs i andre store byer som London eller Lübeck.

LOVVERK FOR SJØFART I middelalderen var Norge et moderne land i Europa på lovarbeid. Ved kong Magnus Lagabøtes hoff i Bergen ble det laget både en landslov i 1274 og en bylov i 1276. Byloven nevner flere maritime håndverk. I byen var det blant annet to typer repslagere, bastari, som laget tau, sannsynligvis av lindebast, og reipari, som laget hudrep. Dette viser at byen hadde import av hvalross- og selskinn. Landsloven inneholder også takster for losing langs kysten. For hver av distansene Trondheim-Bergen, BergenTønsberg og Tønsberg-landsenden skulle losen ha _ mark sølv. Dette plasserte losene blant de godt betalte gruppene i bysamfunnet. Hvor vanlig det var med los på 1200-tallet er vanskelig å si, men i Bergen hadde losene eget gilde før 1295. Vi ser her at styresmaktene aktivt ønsket å forbedre sikkerheten til sjøs. Mye tyder på at vrakplyndring langs kysten også var et problem. Landsloven inneholder således en vrakrett for å hindre vrakplyndring. Om sjøfolkene kun-ne bevise sin rett til vrakgodset, skulle de ha det tilbake. Alt annet gods var kongens.

Byloven fra 1276 omfatter middelalderens norske sjørett, ved den såkalte Farmannabolken. Det var utenrikshandelen og ikke lokal varetransport på Vestlandet som ble regulert av byloven. Forklaringen er at utenrikssjøfarten skulle skje via byene. Det var da lettere for kongens ombudsmann å kontrollere og beskatte handelen. Sjøretten omtaler bl.a. varetransport, handelsvarer og kontrakter mellom befrakter og kjøpmenn, dessuten rammer for en mer sikker sjøfart. Derfor finnes regler for hvor mye skip kunne lastes og hvor ofte det kunne øses for fortsatt å kunne kalles sjødyktig. I sjøretten anerkjente kongemakten også andre lands jurisdiksjon. Således skulle lovbrytere bøte til myndighetene på det stedet lovbruddet fant sted. Farmannabolken var i bruk helt til 1561, da Norge fikk ny sjølov. Den delen av loven som gjaldt mellom Nord-Norge og Bergen ble beholdt fram til 1740.

SJØMERKER OG NAVN PÅ KYSTEN Kildematerialet vårt om sjømerker i vikingtid og middelalder er lite, men endringene i omfanget av skipsfart i denne perioden antyder at behovet for sjømerker økte da. Det er

Sjøfunn av steinprodukter som forteller om kysten som transportåre. Kvernsteinen stammer fra Sømna i Brønnøy kommune, og har vært last på et fartøy som forliste eller mistet lasten på Vågen i Bergen. Bumerket angir eierens identitet. Klebersteinsblokken er hugget i konisk fasong, og har sannsynligvis inngått i en bue på en bygning. Den inngår sammen med øvrig middelalderlast i skipsfunnet som blir kalt Mostraskipet. Foto: Bergens Sjøfartsmuseum.

derfor ikke utenkelig at de første ansatsene til systematisk merking av leder og havner oppstår da skipsfarten ble regional, internasjonal og regelmessig.

De tidligste sjømerkene var sannsynligvis spesielle naturformasjoner og kunnskap knyttet til dem. Naturformasjonene må ha fungert som topografiske kjennetegn i det maritime landskapet, nærmest som "huskelapper" som via fortellertradisjoner formidler hvordan en skal finne riktige posisjoner i forhold til fiskeplasser, innseilinger og generell navigasjon. De kan også ha fungert som faste ledmerker for kystleden, men også landkjenningsmerker for de som kom inn under kysten fra havet. Eksempler på slike gamle merker i Vestnorge er fjellene Siggjo på Bømlo, Kinnaklova på Kinn og Alden. Alle fjellene er markante, og det er godt belagte tradisjoner omkring dem som sjømerker. Språkhistorikeren Oddvar Nes tolker navnet Siggjo som "den som kan sees godt".

En av de eldste betegnelser på et sjømerke i skriftlige kilder, er et Edda-kvad om Helge Hjordvardson, hvor en jotunkvinne skapes om til et sjømerke. Betegnelsen i kvadet, hafnarmark, havnemerke, ble tydeligvis alt i vikingtid brukt om et sjømerke i stein som markerer innseiling til en havn. Dette sto kanskje i kontrast til merker som markerer den generelle leden.

Allerede i vikingtid eller tidlig middelalder er det mulig å spore flere ulike sjømerker som både har markert leder og innseilinger. Det er steinkorsene, vardene, naturlige merker og menneskelige byggverk.

STEINKORS Steinkorsene har vært behandlet særskilt ved Hyllestadseminaret. Plasseringen av de to mest kjente, steinkorset på Kvitsøy og i Korssund i Askvoll, tyder på at de hadde to funksjoner som sjømerker. De fungerte som havnemerker slik som på Kvitsøy, eller som ledmerker som i Korssund.

Den beste kilden til lokaliteter hvor slike kors har stått synes å være stedsnavnene. Langs store deler av kysten finnes stedsnavn som inneholder forstavelsen kors-. Ikke alle slike stedsnavn betegner seilmerker. Navnene kan sannsynligvis også betegne veiskiller, samlingssteder eller topografiske særtrekk i landskapet. Der hvor de ligger strategisk plassert langs kysten, er det grunn til å tro at de er språklige levninger etter korsformede seilmerker. I følge Roald Morcken finnes det flere steder på Vestlandet hvor korsformede seilmerker har gitt navn til stedet. På Hundvåko i Austevoll ligger Krossøy og Krosshamn i et område som tidligere var en viktig ventehavn i seilasen over Korsfjorden. Havnens betydning fremgår av sagaen om Håkon Håkonsson. Håkon seilte andre påskedag i 1240 fra Grønningasund , som er det gamle navnet på leden forbi Flesland og det senere handelsstedet Bukken, til den gamle kirken på Sandtorr for å høre messen der.

På Flatøy i Meland kommune finner vi likeledes navnene Krossneset og Krossnessund. Dette kan være språklige etterlevninger etter kors som har markert innløpet til den indre farleia langs Straumane, området fra Alverstraumen til Fonnesstraumen eller Kjelstraumen.

VARDER Den mest utbredte ledmerking ser ut til å ha vært vardene. Det eldste skriftlige belegg for en norsk varde er beretningen i Landnámabók om byggingen av Flokavarden, som skulle skille Hordaland og Rogaland. Varden ser ut til å være synonym med Ryvarden, hvor det i dag står et kjent kystfyr. I følge Norsk Stadnamnleksikon ble nemlig begge navnene benyttet så sent som på 1700-tallet. Det finnes like-vel muligens spor etter eldre varder i Bergensleden. Vi kan ikke være sikre på at disse er sjømerker, fordi vardene i Bergensleden med denne funksjonen stort sett er satt opp etter år 1800. Arkeologen Per Fett har imidlertid registrert tre varder på Møkster i Austevoll som er blitt bygget oppå eldre gravrøyser. På Skumnes i Fitjar beskrev Fett likeledes en gravrøys på Grønevikstangen hvor det like ved står en varde som han tolker som sjømerke på grunn av siktlinjer og strategisk plassering.

Vardemerkingen synes å være utbygget til et kystomfattende merkesystem 600 år etter skildringen i Landnámabók, da italieneren Pierro Querini etter en stranding på Røst i 1431 blir transportert til Bergen og skildrer seilasen med "…hele tiden styrte vi etter varder som var satt opp på toppen av øyene, og som viste oss den raskeste og dypeste farveien".

Vi finner også spor etter eldre varder i stedsnavn. På sjøkart nr. 23 finnes et nes i Radfjorden som kalles Vardneset. Neset ligger strategisk plassert med siktlinjer mot Håøy/Flatøy og Bognestraumen. Navnet tyder på at det kan ha stått en varde her, for å markere leden. På sjøkartet er det i dag ikke markert noen varde, men en fyrlykt på stedet har samme funksjon.

Noen varder som vi fortsatt kan se, har sannsynligvis en lang historie. Dette kan gjelde varder som står på særlig strategiske streder. Vi fremhevet Ryvarden, men også området ved Vardetangen i Austrheim kommune har sannsynligvis en lang historie. Vi finner her navnene Vardetangskjæret og fjellknausen Vardetuva. Området, som er landets vestligste fastlandspunkt, markerer et viktig innløp til den indre farleia. Denne leia må ha vært ansett som viktig. I Kjelstraumen like ved Vardetangen, foretok Staten sannsynligvis den første kjente utsprengning av et blindt skjær, der det ble benyttet dykker, dampboreapparat og sprengt ut under vann. På overflaten er det bare årstallet 1872 innhugget i fjellet som minner om arbeidet. Det blinde skjæret må ha vært kjent langt bakover i tid.

STAKER OG BÅKER Mens det er grunn til å tro at varder og kors lenge var de mest vanlige sjømerkene, finner vi andre varianter beskrevet på slutten av 1500-tallet. Da kongen tar initiativ til å sette opp sjømerker på 1600-tallet, kan det ha sammenheng med den økende norske og bergenske skipsfarten. Den tidligere hanseatiske kontrollen over norsk skipsfart hadde da i noen grad ekskludert andre utenlandske og norske fartøyer fra handelen. På samme måte som vikingtidens økte handel og skipsfart sannsynligvis påvirket sjømerkingen, finner vi det samme forholdet på 1600-tallet, som regnes som nederlendernes århundre.

Med nederlendernes økende seilas i Norge kom behovet for seilingsbeskrivelser, slik at navigatører utenfra kunne ta seg inn til og langs kysten på en sikrere måte.

På denne tiden dukker også staker og båker opp som sjømerker. Da nederlenderen Waghenaer utgir sin kartbok med seilingsbeskrivelser fra rundt 1580, skal det ha stått en mast eller båke ved Bukken, i dag i Sund kommune. Sjømerket eller sjømerkene blir gjentatt av Willem Jansz Blauw i hans Zeespegel fra 1618, selv om det kan være usikkerheter ved en så bokstavelig tolkning. I en utgave av samme verk fra 1643, er sjømerket beskrevet som en stokk. Da nevnes også en stake som kalles "Stangen", i dag Stongi, som er navnet på en fyrlykt under Sotrabroen.

Kongen befaler i 1687 at stiftamtmann i Bergenhus, Laurits Lindenow, skal gi bøndene langs Bergensleden ordre om å sette opp staker på blindskjær, eller staker på land der skjærene ligger for dypt. Bøndene kunne da som godtgjørelse kreve avgift av hvert skip som passerte. Kongens befaling kom etter at mange sjøfolk hadde klaget over risikoen ved de umerkede undervannsskjær langs Bergensleden.

ANDRE MERKER Vi må også nevne en annen type sjømerker som er menneskeskapte. Mange middelalderkirker lå nær knyttet til hovedledene og var synlige på lang avstand. De nå forsvunne middelalderkirkene på Herdla, Sandtorr og Tyssøy må ha vært viktige landemerker. Den store maritime betydningen kirkene langs leden må ha hatt, fremgår av blant annet nederlandske sjøkart på 15 – 1700-tallet, hvor kirkene ofte er de eneste menneskeskapte særtrekkene som er gjengitt.

Fyr- og merkehistorikeren C. F. Rode angir at det er først på slutten av 1700-tallet at sjømerkingen blir forsøkt systematisert. Da skilte en mellom merker i de ytre ledene, som skulle vedlikeholdes av staten, og merker i de indre leder, som losene skulle vedlikeholde. Losvesenet hadde da blitt organisert i regioner og lokale enheter. Det tok likevel lang tid å innarbeide merkesystemet. I 1814 hadde vi bare 10 offentlige sjømerker, det steg til 42 i 1845. Det er like-vel på 1800-tallet antallet og typer av sjømerker i Bergensleden tar seg opp for alvor. Både stenger med kost på top-pen, samt flytende sjømerker tas i bruk, i tillegg til de gamle typene.

KULTURELEMENTER I LEDEN

-EN OPPSUMMERING. Vi har her først og fremst vist til noen få elementer som viser at leden har vært benyttet som transportåre. Skipsfunn, sjømerker, arkeologiske funn på land, navn og skriftlige overleveringer er bare noen av elementene. Foruten at kysten var reisevei, fylte sjøområdet flere funksjoner. Det var fiskerens og fangstmannens åker, og sjøen og bruken av den var gjenstand for handlingsbåret kunnskap og forestillinger av ikke-materiell karakter. I tillegg til den materielle kunnskap som ligger bak beslektede emner som båtbygging, sei-las og fiske og annen bruk av sjøen i kystbefolkningens hverdagsliv, er det også andre materielle og ikke-materielle kulturelementer som er en følge av sjøen og leden.

Her kan vi kort nevne handels- og gjestgiverier, åreskifter, fiskevær, fortøyningsgods, naustmiljø, brygger og etter hvert også produksjon av gjenstander med maritim bruk, fra tønner til sjøklær, båter og utstyr. Når vi ser at i et kystnært, urbant strøk, en bydel og et tidligere strandsted som Laksevåg, har 12 av til sammen 25 gamle gårdsnavn tilknytning til sjøen, kan vi med rette bruke betegnelsen maritimt kulturlandskap.

Kilder og litteratur:

Bergens Sjøfartsmuseum: Funnarkiv; funninformasjon om Foldrøyskipet, Fleslandfunnet, Alverstraumenfunnet og Mostraskipet. Bjørgo, Narve: Skipstypar i norrøne samtidssoger. Sjøfartshistorisk årbok 1965. (Bergen 1966). Bugge, Alexander: Skibsfarten fra de ældste tider til omkring aar 1600. Fra Den Norske Sjøfarts Historie bd. 1. (Kristiania 1923). Elvestad, Endre: Forundersøkelse, Sjømerker langs Bergensleden, upublisert manus. (Bergens Sjøfartsmuseum 1999). Fett, Per: Førhistoriske minne på Vestlandet. Utg v. Bergen Museum (Bergen 2001). Høiaas, Knut & Økland, Bård Gram: Med lov skal byen bygges. Magnus Lagabøtes bylov fra 1276. Bryggens Museum (Bergen 2001). Lorentzen, Bernt: Bergen og sjøfarten bd. 1. Fra Olav Kyrres tid til året 1814 (Bergen 1959). Morcken, Roald: "Europas eldste sjømerker?" i Sjøfartshistoriske artikler gjennom 20 år. Eget forlag (Bergen 1983).

Gjerdeskatten fra Hyllestad

– en typisk og utypisk myntskatt fra sen vikingtid

SVEIN H. GULLBEKK, ARKEOLOGISK SEKSJON, KULTURHISTORISK MUSEUM, UNIVERSITETET I OSLO

Da Skattefunnet fra Gjerde i Hyllestad ble gravd ned i jorden omkring år 1030 var Norge inne i en tid da kristendommen var i ferd med å etablere seg, de første byene vokste forsiktig frem og det ble gjort flere forsøk på å etablere en sentralmakt som etter hvert skulle bli en begynnende statsdannelse. Vikingtiden var i ferd med å gå over i middelalderen. Kontakten med utlandet fortsatte i mer fredelige former. Alle disse prosessene avspeiler seg på forskjellige måter i myntskatten fra Gjerde som er ett av flere enn 20 slike myntskatter fra sen vikingtid som er funnet i Norge, og ett av 11 fra det vestafjellske Norge. Fra 1020og 1030-årene er det funnet seks myntskatter her til lands; alle med utenlandske mynter. På den måten er Gjerdeskatten tidstypisk myntskatt, samtidig som den er utypisk på andre måter.

I et langt perspektiv har myntenes historie ofte blitt fremstilt som en suksesshistorie fra varebytte til moderne markedsøkonomi. Det som begynte med premonetære bytterelasjoner utviklet seg opp gjennom århundrene til sofistikerte betalingssystemer der penger ikke representerer noe annet enn tall i et globalt finanssystem. De tusen årene som skiller vårt moderne samfunn fra vikingtiden omfatter betydelige endringer på det sosiale, politiske og mentalitetshistoriske plan. I denne utviklingen har penger og betalingsmidler hele tiden utviklet seg i takt med resten av samfunnet, som konsekvens av og forutsetning for de samfunnsprosessene som har ført oss dit vi er i dag.

Det handler imidlertid ikke bare om prosesser, men også mennesker. Og i enkelte tilfeller har innovative og fremtidsrettete personer drevet gjennom endringer som har ført mynthistorien videre i store skyv. Mange vil kanskje si at Olav Tryggvason (995-1000) fortjener en slik plass i norsk mynthistorie siden den første norske mynten ble utgitt i hans navn. Men kong Olavs utmynting var svært beskjeden, og det skulle gå et par tiår før Olav Haraldsson (10151030) igjen utga mynt i Norge. Ingen av disse kristningskongene gjennomførte utmyntinger som fikk særlig betydning etter skattefunnene å dømme. Den første nordmannen som gjorde noe slikt var Harald Hardråde (1047-1066) som etablerte et statlig myntvesen i 1050- og 1060-årene. Da kong Harald vendte hjem fra et mangeårig opphold i bysantinske keiseres tjenste i Konstantinopel (byen viking-ene kalte Miklagard) og tok steget inn i den norske myntsoga fant han hovedsakelig angelsaksisk, tysk og dansk mynt med innslag av andre utenlandske mynter i omløp. Dette var situasjonen ved utgangen av vikingtiden omkring 1050. Beveger vi oss tilbake til begynnelsen av vikingtiden omkring år 750 var myntfaunaen derimot annerledes. For det første fantes det lite mynt, og de som var brakt til Norge bare ble brukt som penger i marginal grad. I løpet av vikingtiden endret dette seg gjennom stadig økende myntimport. I stadig økende grad blir sølvsaker og hakkesølv erstattet av mynt i skattefunnene. Omkring 1030 da kong Knut den mektige bestikker norske stormenn med mynt, Olav Haraldsson (Hellig Olav) faller i slaget ved Stiklestad og noen graver ned sølvmynter på Gjerde, avspeiler overgangen fra sølv til mynt seg i skattefunnene. Det er ikke lenger sølvringer og hakkesølv, men mynt som dominerer. I løpet av vikingtiden skjedde det en overgang fra sølv til mynt som kom til å bli videreført opp gjennom middelalderen og inn i nyere tid.

GJERDESKATTEN OG KNUT DEN MEKTIGES BESTIKKELSER AV NORSKE STORMENN Et av de første skriftlige vitnesbyrdene om mynt brukt i Norge finner vi i sagaene som forteller om Knut den mektige, konge av Danmark og England (henholdsvis 10161035 og 1018-1035) som bestikker stormenn med sølvmynter i det vestafjellske Norge i 1029. Motivet bak disse bestikkelsene var å vinne støtte i kampen om det norske kongedømmet mot Olav Haraldsson (Hellig Olav). Det er mange som har sett forbindelse mellom disse bestikkelsene og engelske mynter i norske skattefunn. Gjerdeskatten er sammen med det store skattefunnet fra Årstad på Jæren kanskje den skatten som ligger nærmest opp til sagaenes beskrivelse av såkalte knutsmynter i Norge; beg-ge har opprinnelse på Vestlandet og datering etter ca. 1029. I begge tilfeller er det nettopp Knutsmynt som daterer nedleggelsen av skattene til etter ca. 1029. Når det er sagt er det samtidig klart at det i Gjerdeskatten bare finnes én eller tre engelske mynter i skatten, som var gangbar i England på den tiden skatten ble lagt ned utmyntet i henholdsvis ca. 1029-1035 og ca. 1023-1029. Den første ble preget i Bristol, mens de to øvrige ble preget i henholdsvis Hastings og Northampton. Selv om det er nærliggende å trekke en direkte sammenheng mellom bestikkelsene og skattefunnet fra Gjerde, er det likevel slik at bare én til tre av til sam-men 89 mynter kan rimeligvis ha tilhørt de myntene som ble brukt som bestikkelser til norske stormenn. Det er nemlig lite trolig at kongelige engelske sendemenn brukte gamle engelske penninger til dette formålet. Og det må regnes som svært usannsynlig at de brukte noe annet enn engelsk mynt. Mye taler for at de brukte gangbar engelsk mynt.

Selv om slike litterære referanser til mynt og myntbruk meget vel kan avspeile faktiske forhold og til samme tid utgjøre håndfaste utgangspunkt for å forklare samtidige norske myntskatter i det Vestafjellske Norge, viser mye forskning at det for en stor del var handel og annen fredelig virksomhet som utgjør hovedårsak til sølvskattene i Norge og Skandinavia, også i vikingtiden.

MYNTOMLØP I NORGE OMKRING ÅR 1030 Omkring 1030 befant Norge seg fortsatt helt i periferien av den vestlige kristenhet der mynt for alvor vant utbredelse under den perioden vi i Norge omtaler som vikingtiden (fra ca. 750 til 1050), men som ute i Europa kalles middelalderen. Til tross for omfattende og dels voldsom kristningsvirksomhet var Norge ennå ikke formelt innlemmet i pavekirkens veldige organisasjon da Gjerdeskatten ble lagt i jorden. De få myntene som til da hadde blitt slått på norsk jord var forsynt med kongstittel og navnet Olav, henholdsvis Olav Tryggvason (995-1000) og Olav Haraldsson (1015-1028). Selv om de to sagnomsuste vikingkongene står som de første myntutgiverne i Norge, er de ellers ikke kjent for å ha vært opptatt av store utmyntinger. Samlet sett utgjorde utenlandsk mynt tilnærmet 100 % av myntene i omløp. Olav Tryggvasons mynt er bare funnet utenfor Norges grenser, mens Olav Haraldssons penninger fant veien til skatter nedlagt på Stein i Hole kommune i Buskerud og Nesbøen i Kleive i Sogn og Fjordane. Med utgangspunkt i datering mot helt slutten av Olav Haraldssons tid

ges navn av myntmester Wulstan i Bristol i årene ca. 1029-1035.

i kong Ethelred den råd

villes navn av mynt

mesteren Eadgar i

Thetford i årene ca.

991-997. Denne

mynttypen går under

navnet Crux etter

bokstavene i kors

vinklene å reversen; CRVX. Det var denne mynttypen Olav Trygg

skulle det ha vært gode muligheter for at én eller flere slike Olavsmynter hadde blandet seg i pengebeholdninger i Gjerde- og Årstadskatten i det vestafjelleske Norge. At det ikke ble funnet mynt utgitt av Olav Haraldsson i noen av de to skattene understreker hvor lite utbredt den norske mynten var på denne tiden.

Ute i Europa var det ofte slik at mynten i omløp var ensartet og utgitt av den lokale fyrsten som garanterte myntenes verdi. Mange steder var det slik at sentralmakten gjennomførte såkalte myntfornyelser der myntene i omløp ble vekslet inn mot nye mynter. Slike tvangsinnvekslinger var ofte effektive fordi de gamle myntene ble erklært ugyldige etter kort tid. Slik kunne disse myntfornyelsene også fungere som ekstraordinære skatter pålagt befolkningen.

I årene omkring 1030 fantes det ingen sentralmakt i Norge som var i stand til å gjennomføre et slikt myntvesen. Det var heller ingen fyrste- eller sentralmakt som i det store og hele var i posisjon til å garantere for myntenes verdi. Det førte til at folk testet myntenes kvalitet ved å påføre dem små hakk i overflaten for å se om sølvet var hvitr i skor eller hvitt i skjæret som det het i gammel islandsk lovgivning. Ser vi nøye på myntene i Gjerdeskatten er så å si alle forsynt med slike testmerker, og skal vi generalisere om dette kan vi si at de eldste myntene er påført flere hakk enn de yngre og de tyske myntene flere hakk enn de engelske.

NORGES MYNTHISTORIE I OVERGANGEN FRA VIKINGTID TIL MIDDELALDER Etableringen av et statlig myntvesen i 1050- og 1060-årene innebar at kongemakten erstattet god utenlandsk mynt med dårlig mynt i kongens navn. Det monetære prosjektet Harald Hardråde hadde påbegynt ble ikke ferdigstilt før han møtte sin bane i slaget ved Stamford Bridge i 1066. Den som fullførte oppbyggingen av et statlig myntvesen var sønnen Olav Kyrre (1067-1093) som gjennomførte en omfattende myntfornyelse og videreførte håndhevelse av kongens myntmonopol. Skattefunnene nedlagt under Olav Kyrres tid forteller om en effektiv myntfornyelse der så å si all mynt utgitt av faren og restene av utenlandsk mynt ble erstattet av kong Olavs egne pregninger. Dette viser at Olav Kyrre klarte å fjerne ikke bare de utenlandske elementene, men også forgjengerens mynter fra pengeomløpet.

Kongemakten sto sentralt i etableringen og utviklingen av et mynt- og pengevesen på riksplan på 1000-tallet. I denne prosessen var kongemakten utgiver og distributør av ny mynt på den ene siden, mens den var innkrever av bøter, skatter, avgifter, leie og annet på den andre. Mynten var både en fysisk representasjon av kongemakten og myntvesenet en betydelig inntektskilde. Til samme tid muliggjorde mynt, handel og byutvikling i større skala og skattlegging av flere mennesker over større områder enn det som før hadde vært tilfelle. Med mynt som allment aksepterte betalingsmidler ble lokal, regional og internasjonal handel også mulig i større skala. Mynt ble på den måten et medium som var en del av den historiske spiralen som begynte å bevege seg i tidlig middelalderen, og som bidro til økt handel, byutvikling og fremveksten av en norsk stat.

Den eller de som gravde ned myntskatten på Gjerde omkring år 1030 levde forut for et statlig norsk myntvesen. I en tid da det ikke fantes lover eller bestemmelser som begrenset myntenes gyldighet som betalingsmiddel. Denne mynt- og pengehistoriske fasen blir ofte kalt "Den eviga penningens tidsålder" (opprinnelig av den svenske historikeren Sture Bolin), og utgjør noe av det som er karakteristisk for vikingtiden. Dette var sølvets tidsalder, og i tradisjonell tapning har arkeologer, historikere og numismatikere forstått myntenes funksjon i vikingtiden som sølv; målt og verdisatt etter kvalitet og vekt. Med utgangspunktet i andre samtidige skattefunn som så oftest inneholder både mynt og sølvsaker, er det grunn til å spørre hvorfor det ikke ble funnet slike sølvsaker sammen med myntene i skattefunnet fra Gjerde?

HVORFOR BLE DET IKKE FUNNET SØLVSAKER I GJERDESKATTEN? Selv om Gjerdeskattens myntsammensetning er typisk for den type funn fra sen vikingtid, er det et besyndelig trekk ved funnets sammensetning; Det inneholdt ifølge de rap-porter som foreligger kun mynter og ikke sølvsaker av forskjellig art som er så vanlig i andre funn fra denne perioden.

Den 15. desember 1865 holdt Myntkabinettets bestyrer, professor i orientalske språk, C.A. Holmboe, et foredrag i Videnskabs-Selskabet i Christiania – om to myntfunn som nylig var kommet inn til Bergen museum. Det ene var kommet for dagen på vårparten samme år, altså 1865, på gården Gjerde i Hyllestad sogn i Ytre Sogn. Kort etter had-de museet i Bergen mottatt noen mynter fra en gullsmed. Disse pengestykkene ble først oppgitt å stamme fra en elv i Lindås prestegjeld. Ved nærmere utspørring ble imidlertid forklaringen endret til en elv i Hyllestad. En gransking av myntene førte til at Holmboe konkluderte med at alle sam-men høyst sannsynlig skrev seg fra ett og samme funn – altså fra Gjerde i Hyllestad. Det er det ingen som har stilt spørsmålstegn ved siden.

Myntsamlingen ved Bergen museum ble på den tid stelt med av tollkasserer Werner Hosewinckel Christie (17851872), bror til den berømte stortingspresidenten fra 1814, Wilhelm Frimann Koren Christie. Da den effektive tollkassereren henvendte seg til Myntkabinettet i hovedstaden hadde han ikke spart på noe. Han hadde gjort noe så hypermoderne som å la myntene fra Hyllestad fotografere. I et brev av 23. mai 1865 kunne han stolt vedlegge fire fotografiske plater, der myntene var avbildet på for- og bakside (jf. Bergen Museums Fortegnelse 1866, s. 81, nr. 26), "…. pladerne ere ikke mer utydelige end selve Mynterne…" forsikret han. Holmboe kunne da også meddele detaljerte bestemmelser for mange av myntene i sitt foredrag ved juletider.

I et forskningshistorisk perspektiv har en rekke forskere fra inn- og utland studert disse myntene opp gjennom årene. Den dateringen vi baserer oss på i dag – t.p.q. 1029

– ble første gang lansert av Kolbjørn Skaare i 1976. Denne dateringen er gjort på grunnlag av den yngste angelsaksiske mynten i funnet, en penning av såkalt Short Cross-type, som dateres til årene 1029-1035 etter en studie av de engelske numismatikerne Dolley og Metcalf publisert i 1961. Med datering omkring 1030 og sammensetning av kufisk, tysk, angelsaksisk, skandinavisk og dansk mynt, utgjør Gjerdeskatten en typisk sammensetning av mynt fra sen vikingtid. Et utypisk trekk er derimot mangelen på umyntet sølv, såkalt hakkesølv eller ringsølv.

Omkring 1030 var det fortsatt vanlig å bruke sølvsaker og mynt side om side. Vi står her midt i en overgangsfase. Sølvsaker hadde vært mye mer utbredt før, men til tross for stadig mer myntsølv skulle man på Gjerdeskattens tid kun-ne forvente at en slik pengebeholdning også omfattet 2030 % hakkesølv. Når det så langt ikke har vært rapportert om slike sølvsaker i Gjerdeskatten kan det selvfølgelig ha bakgrunn i flere ting. En mulig forklaring er at mynter, og særlig slike som var av godt sølv, til alle tider har vært forbundet med noe verdifullt. Å forfalske kongens mynt har til alle tider vært en regnet som en svært alvorlig forbrytelse. De som fant myntene på Gjerde visste trolig umiddelbart at dette dreide seg om oldsaker, og oldsaker av betydelig verdi både kulturhistorisk og pekuniært. Hvis det fantes såkalt hakkesølv, det vil si istykkerbrutte sølvsaker blant myntene, kan disse meget vel ha blitt betraktet som sølvskrap uten videre kulturhistorisk interesse. Det finnes flere tilfeller der finnere har smeltet ned slike sølvsaker. Det mest kjente stammer fra gården Nedre Strømshaug i Råde i Østfold der det ble funnet 14 bysantinske gullsolidi

25. november 1826. Til samme tid ble det funnet sølvmynter. Av sølvmyntene laget man en sølvskje forsynt med inskripsjonen "Dette sølvet ble funnet på gården Strømshaug oktober 1827". Skjeen veier 39,24 gram og har et sølvinnhold på 78 % (neutronaktiveringsanalyse). Skattefunnet dateres til 945 e.Kr.

Om det var noe slikt som skjedde i Gjerdeskattens tilfelle er uvisst, og må i aller høyeste grad eventuelt anses som en hypotetisk forklaringsmodell for hvorfor det ikke er registrert sølvsaker sammen med myntene. Siden det ikke finnes opplysninger om sølvsaker i funnberetningen er det sannsynlig at vi aldri vil få vite om Gjerdeskatten inneholdt sølvsaker. Hvis slike opplysninger en dag skulle komme for en dag, vil de imidlertid ha stor betydning for tolkningen ikke bare av Gjerdeskatten, men også av mer generelle problemstillinger som omfatter bruken av sølv, mynt og penger i en svært spennende tid av Norges historie. Hvis det derimot er slik at det bare fantes mynt, gjør det Gjerdeskatten til et bemerkelsesverdig skattefunn fra sen vikingtid.

I et større perspektiv må overgangen fra sølv til mynt slik vi ser det i skattefunnene (også andre steder i Skandinavia) ses som et resultat av økt tilførsel av mynt fra Europa, og økt bruk av mynt i Norge (Norge og Skandinavia forøvrig). Gjerdeskatten står som ett av seks slike funn fra 1020- og 1030-årene sentralt i denne tolkningen.

DEN STORE LILLE MYNTSKATTEN Skattefunn tilhører en kategori fenomener som ofte overdrevne proposjoner i form av store rikdommer, gjerne gull, sølv og edle stener. Begrepet skatt bærer bud om rikdom og overflod. I enkelte tilfeller bekreftes moderne oppfatninger i gammelt materiale slik tilfelle var på gården Hon i Nedre Eiker i Buskerud der vikingtidens største gullskatt ble funnet under graving ved en myr 12. august 1834. I vikingtidens virkelighet fortonte forholdene seg ofte annerledes, noe skattefunnet fra Gjerde kan være et eksempel på. Målt i vekt omfatter myntsølvet derfra mindre enn 133 gram, noe som tilsvarer omtrentlig 2/3 mark sølv (sølvmark 214,32 gram). Det er vanskelig å vurdere størrelsen på denne summen ut fra samtidig prismateriale siden det er tilnærmet ikke-eksisterende, men med utgangspunkt i de eldste delene av landskapslovene, som trolig stammer fra 1000-tallet går det frem at det ikke var rare forseelsen man kunne bøte for med 2/3 mark sølv.

Det største norske skattefunnet fra sen vikingtid omfatter 12 mark brent sølv, den omtalte Årstadskatten fra Jæren som ble nedlagt omtrent samtidig med Gjerdeskatten. Dette spektakulære funnet utgjorde trolig likevel ikke større verdi enn at det kunne kjøpe en vanlig gård i Norge omkring 1030. Når det er sagt utgjorde verdien av en gård selvfølgelig en betydelig sum i sen vikingtid, på samme måte som det også gjorde senere i middelalderen. Myntsølvet i Gjerdeskatten utgjorde mindre enn 5 % av Årstadskattens. Nå er det klart at tyvendedelen av en gårdseiendom har aldri representert noen ubetydelig sum penger. Til samme tid er det ingen grunn til å tro at vi her står overfor store rikdommer i sen vikingtid.

AVSLUTNING Gjerdeskattens myntsammensetning peker i retning av handel med kjøpmenn fra sørligere strøk der både tyske og angelsaksisk mynt var vanlig. I hvilken grad det var fremmede kjøpmenn som besøkte Hyllestad eller hyllestadværinger som vendte hjem med fremmede myntslag er vanskelig å avgjøre, men det var vel helst det siste. Det er nærliggende å se handel med lokal kvernstein som en god mulighet for å skaffe sølv på 1000-tallet. Spor etter kvernsteinsproduksjon i Hyllestad går flere steder tilbake til merovingertid og tidlig vikingtid med kontinuitet opp i middelalderen. Mye av den kvernsteinen som ble omsatt ble trolig omsatt i varer, det vil si som byttehandel, men i en del tilfeller ble nok betaling også gjort i mynt, eller også dels varer dels mynt allerede under vikingtiden.

I et overordnet perspektiv må fremveksten av et statlig mynt- og pengevesen ses som ledd i den europeiseringen som Norge ble en del av i vikingtid og middelalder. I kjølvannet av denne europeiseringen fulgte endringer i mentalitet der en ny økonomisk rasjonalitet vokste frem. En økonomisk virkelighet der mye kunne måles i penger. Selv om det kanskje bare var mindre deler av samfunnet som hadde etablert en slik forståelse omkring år 1030 synes det klart at den som grov ned myntene på Gjerde var en del av et slikt univers. Noe senere da sognebarna i Hyllestad gikk til messe er det overveiende sannsynlig at de ofret mynt på side- eller hovedalteret. Om vi beveger oss et godt stykke inn i Sognefjorden, til Hoprekstad, Kaupanger, Joranger, Borgund og Urnes, finner vi kirker som har vært underlagt arkeologiske undersøkelser der det er funnet hundrevis av norske mynter fra høymiddelalderen, men også enkelte mynter fra sen vikingtid og tidlig middelalder som vitner om utbredelsen av mynt i dette området i hvert fall tilbake til sen vikingtid.

Litteratur:

Per Sveaas Andersen, Samlingen av Norge og kristningen av landet 800-1130. Håndbok i Norges Historie, bind II, Universitetsforlaget 1977 Irene Baug, Kvernsteinsbrota i Hyllestad. Arkeologiske punktundersøkingar i steinbrotsområdet i Hyllestad i Sogn og Fjordane, Kongsberg 2002 Gulatingslova, overs. Knut Robberstad, Norrøne bokverk 33, Oslo 1937 Svein H. Gullbekk, Pengevesenets fremvekst og fall i Norge i middelalderen, Acta humaniora, Oslo 2003 Knut Helle, Norge blir en stat 1130–1319, 2. utg., Universitetsforlaget 1996 Kolbjørn Skaare, Coins and Coinage in Viking-Age Norway, Universitetsforlaget 1976 Kolbjørn Skaare, artikkel om Gjerdeskatten Johs. B. Thue, Livets steinar. Produksjon og eksport av kvernstein frå Hyllestad i mellomalderen, Leikanger 2000

49

Varuutbyte i vikingatid och tidig medeltid Några reflektioner kring hur antropologiska idéer påverkar arkeologiska tolkningar

AV CHRISTOPH KILGER Kaupang-undersøkelsen, Institutt for arkeologi, konservering og historiske studier (IAKH) Universitetet i Oslo

ATT FÅ TINGEN ATT TALA TILL OSS

- INSPIRATION FRÅN ANDRA DISCIPLINER Arkeologi forskar om materiella lämningar som mänsklig verksamhet har lämnat efter sig. Det kan handla om stenredskap som tillverkades och lämnades för 8000 år sedan på en boplats, ett svärd från yngre järnåldern i ett jordröse eller om konservburkar i en avfallsgrop bakom en husmansplats från tidigt 1900-tal. Utmaningen är att få dessa "stumma" objekt att tala till oss. Vi kan studera den arkeologiska kontexten genom utgrävningar, dvs var och hur föremålen deponerades i terrängen, vilka andra föremål som hittades och i vilka konstruktioner de ingick. Oftast är den arkeologiska kontexten vägledande för tolkningen. Det gäller till exempel dateringen av det fyndförande lag-ret där man hittade föremålet.

I de senaste utgrävningarna i den tidig vikingatida bosättningen i Kaupang hittar vi viktlod, hacksilver, islamiska silvermynt, skifferbrynen, karneoler och andra östliga pärltyper vilka antyder att kontakter och varuutväxlingar har förekommit. Vi vet idag genom bl.a. årsring-date-ringar att bosättningen grundas omkring år 800. Det är mycket intressant att en rad av dessa handelsindikerande föremål som t.ex. hacksilvret och viktloden började cirkulera bland invånarna i Kaupang först under andra fjärdedelen av 800-talet. De islamiska silvermynten kommer först till användning ännu senare i de sista årtiondena av 800talet. Silver som betalningsmedel och vägningsredskap som viktlod förekommer inte i den äldsta bosättningsfasen. Frågan som omedelbart ställer sig är varför? Ser vi här en förändring av Kaupangs funktion som utväxlingsplats, förändringar i kontakterna eller förändringar i betalningsrutinerna bland de som bedrev varuutbyten med varandra? Vem lämnade dessa föremål och hur användes de? Vilka samhällsstrukturer och idéer styrde varuutväxlingar och handelsverksamhet under vikingatiden? Vi kan tyvärr inte ge ett omedelbart svar. Vi har till exempel inte tillgång till personliga vittnesmål eller skriftliga källor vilka kan berätta om aktiviteterna som föregick i Kaupang för oss. Den arkeologiska kontexten är i sig själv inte tillräcklig att förmå fynden att tala till oss direkt. Exemplet illustrerar att arkeologin är hänvisad till att gå omvägar för att placera arkeologiska föremål och deras fyndkontexter i ett historiskt och socialt sammanhang.

Det som utmärker arkeologisk forskning från dess början under 1800-talet fram till idag är att man ständigt har inspirerats av andra samhällsvetenskaper för att få idéer om mänskliga beteenden och hur kulturella och sociala strukturer uppstår och förändras. Det jag tänkte ta upp i följande bidrag är frågan hur teorier från antropologi och sociologi har använts inom arkeologin för att förstå ekonomiska och sociala förhållanden under järnåldern och tidig medeltid.

RESORNA ÖVER SÖDERHAVET – ETT ANNAT EKONOMISKT UNIVERS Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet stod järnåldersarkeologin i en särskild relation till historievetenskapen. Arkeologi som forskade om förhållanden i skrifthistorisk tid uppfattades främst som ett supplement till historieforskningen. Arkeologins uppgift var att bekräfta och illustrera vad de skriftliga källorna berättade. Ekonomiska förhållanden under vikingatiden studerades då med de skriftliga källorna som utgångspunkt. Ett exempel är den svenska arkeologen Holger Arbman som kopplade de arkeologiska fynden från handelsplatsen Birka i Sverige direkt till kontinentala källor. Han menade att kunna belägga en storskalig fjärrhandel och kommersiell aktivitet under 800-talet mellan Skandinavien och det karolingiska riket. Det arkeologiska fyndmaterialet passade väl med uppgifter från de skriftliga källorna och som kunde bekräfta existensen av en frankisk-frisisk köpmannaorganisation (Arbman 1937).

På 1960-talet riktade man sitt intresse alltmer mot andra samhällsvetenskaper. Antropologi och den moderna funktionalistiska systemteorin fyllde en viktig roll som idéleverantör hur man skulle kunna tolka de arkeologiska lämningarna (t.ex. Binford 1962). Det gällde då främst den förhistoriska forskningen som sten- och bronsåldersarkeologin. Senare under 1970-talet påverkades även järnåldersforskningen i Norge mer och mer av antropologiska tolkningsmodeller (t.ex. Odner 1973). Även inom den skrifthistoriska medeltidsforskningen gjorde antropologiska tankesätt sitt intåg. Men här använde man sig av antropologin för att bekräfta föreställningen om att Norge dominerades under medeltiden av en självhushållande ekonomi och i mindre utsträckning av en penning- och marknadsekonomi (t.ex. Lunden 1972, 1978). Men vad var det för idéer som antropologin hade att erbjuda som var så attraktiva och vad var det som man riktade sig mot?

Genom antropologiska studier som man genomförde på öriken i Stilla Havet sedan början av 1900-talet framträdde en helt annan bild hur samhällen kunde vara ekonomiskt organiserade. Dessa var inte industrialiserade och myntbrukande som i västvärlden (t.ex. Malinowski 1922). Här fanns utbytesnätverk som opererade tusentals av kilometer över öppet hav. Transaktionerna i dessa nätverk var mycket ceremoniella. Varor köptes inte eller såldes som på en öppen marknad. Istället så bytte man endast vissa föremål som t.ex. musselamuletter med varandra. Uppenbarligen så fanns här en typ av ekonomiska relationer som inte styr-des av profit. Inte heller de långa resorna stod i relation till det materiella värdet av varorna. Varuutbyten i dessa samhällen kunde därför te sig för moderna ögon högst irrationella. Kunde det på samma sätt har funnits liknande ekonomiska system i tidigare perioder i människans historia?

Med inspiration från den ekonomiska antropologin växte det fram en skepsis bland arkeologer och en rad medeltidshistoriker mot tidigare forskning som beskrev förhistoriska och tidig historisk perioder med hjälp av marknadsekonomiska modeller (t.ex. Moberg & Olsson 1973). Man kritiserade t.ex. beskrivningen av vikingatiden som en epok av överregionala handelsförbindelser vilken dominerades av köplystna handelsmän. De ekonomiska förhållanden under vikingatiden studerades inte under sina egna förutsättningar utan beskrevs ofta som ett slags förstadium till senare kulturhistoriska perioder som t.ex. hansatiden (Gustin 2001). Det teoretiska konceptet till att se på och förstå ekonomiska relationer under förhistorien på ett annorlunda sätt hämtades från den ekonomiska antropologins gudfader Karl Polanyi.

I den eldste perioden av kvernsteinsdrifta vart gjenstandar nytta både som bytemiddel og som gåver, og var ikkje berre del av marknadsøkonomiske transaksjonar. Foto: Astrid Waage 2006.

Handtverket har ein viktig plass i kvernsteinshistoria. Bjarne Akse og Torbjørn Løland høgg stein frå lausblokk, som er den nyaste metoden. Norsk Handtverksutvikling i samarbeid med Torbjørn Løland startar no eit prosjekt der den eldste teknikken med å løyse steinen rett frå berget, skal kartleggast og dokumenterast. Foto: Eigar Bjarne Akse

KARL POLANYIS IDÉ OM SOCIOEKONOMISKA SAMMANHANG Ungraren Polanyi var själv inte antropolog utan forskare i ekonomisk historia. Han lämnade Österrike före andra världskriget och utvandrade till USA. Utgångspunkten i hans forskning var utvecklingen och kollapset av det självregulerande marknadsekonomiska systemet under 1800talet (Polanyi 1998). Det som Polanyi vände sig emot var utgångspunkten i de klassiska nationalekonomiska teorierna. Nämligen att ekonomiska strukturer var tidlösa och fungerade alltid efter samma principer oberoende av vilken tidsepok eller vilket samhälle man valde att se på. Han kritiserade utgångspunkten att ekonomiska relationer styrs i alla samhällen av vinsttanken, av principen om "tillgång och efterfrågan" och att individerna är intresserade av att höja sin personliga profit. Denna teoretiska utgångspunkt som präglade många nationalekonomiska analyser var enligt Polanyi mycket cynisk. Den representerade också mera en modern världsbild som uppstod först med industrialiseringen och storkapitalismens framväxt i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Istället var samhällena under historiens gång mycket olika. Framförallt styrdes de inte av opersonliga marknadsekonomiska mekanismer. Viktigt var därför att studera ekonomins utveckling i ett längre historiskt perspektiv. Han framförde idén att kommersiella principer började bestämma ekonomiska relationer först under senmedeltiden och nyare tid. Ekonomiska relationer i tidigare samhällen däremot var helt annorlunda strukturerade. Hans huvudtes är att ekonomiska strukturer i förmoderna samhällen var sammanvävda med den sociala strukturen. De var förankrade i varandra. Ett tillstånd vilket han kallade för embeddedness. Först under senmedeltiden dominerades handeln alltmer av opersonliga och kommersiella relationer där sociala band inte längre var en förutsättning. Den forskningen som sedan har bedrivits i Polanyis anda var intresserad av hur sociala relationer styrde ekonomiska relationer i förhistoriska och tidig medeltida samhällen och när i historien marknadskrafterna fick genomslag i varuutbyten.

"DO UT DES" – JAG GER FÖR ATT DU SKA GE MIG TILLBAKA En utgångspunkt för Polanyi var antropologisk forskning vilken analyserade gåvoutbytessystem i icke-industrialise-rade samhällen. Det var den franske sociologen och literaturforskaren Marcel Mauss som skrev det mest inflyttelsefulla arbete om gåvoekonomin. I 1925 utgav Mauss en liten essä "Gåvan" där han exemplifierade och diskuterade gåvoprincipens förekomst i olika samhällen i det förflutna från Romarriket och Germanerna till Söderhavsöarna i nutiden (Mauss 1995). Enligt Mauss hade människan först i modern tid blivit ett ekonomiskt djur och en kalkylerande maskin, en homo economicus. Tidigare var varuutväxlingar en moralisk och inte en mekanisk och opersonlig angelägenhet. Gåvoekonomin var en grundläggande institution vilken garanterade och upprätthöll personliga och mänskliga relationer i den förindustriella världen. Genom exempel från olika platser och tidsperioder kunde han urskilja tre återkommande men grundläggande regler som styrde gåvoutbyte: plikten att ge, plikten att ta emot och plikten att återgällda en värdefull gåva. Genom dessa förpliktelser skapades ett osynligt nätverk av relationer och beroendeförhållanden i gåvoutbytande samhällen vilka bestämde och upprätthöll den sociala och politiska ordningen. Individer som hade ambitioner att leda en grupp kunde genom att ge kostbara föremål till andra visa sin förmåga till ledarskap. Ledare var sedan tvungna att fortsätta att ge gåvor i överflöd för att upprätthålla sin position. Därmed kunde de visa att de hade lyckan med sig och värdigheten att leda andra. På lika sätt sattes den som tog emot gåvan i ett moraliskt dilemma. Personen kunde aldrig avvisa en

55

gåva. Det skulle ha fört en prestigeförlust med sig både för honom själv och för givaren. Samtidigt var mottagaren tvungen att återgällda givaren vid ett senare tillfälle med en liknande gåva eller i många andra fall med personlig lojalitet. Genom gåvoinstitutionen skapades en samhällsstruktur som hölls samman av ett system av social skuld och överskott som insats. Mauss poängterade att marknadsutbyte verkade på ett helt annat sätt, där kopplingen mellan personliga egenskaper och ting inte längre fanns. I både Polanyis och Mauss teorier bidrog marknadshandeln att lösa upp de personliga bindningarna som fanns mellan individerna i ett samhälle.

PRESTIGEGÅVOEKONOMIN

– EN ARKEOLOGISK TOLKNINGSMODELL Polanyis och Mauss idéer har sedan vidareutvecklats och fått nedslag i olika antropologiska forskningsfält, där man studerade hur varuflödet och betalningsmedel i både förkapitalistiska och kapitalistiska samhällen var strukturerade. Gåvoekonomin var en övertygande och dynamisk tolkningsmodell som kunde tillämpas universellt i alla kulturhistoriska och förmoderna tidsperioder för att få de arkeologiska objekten att berätta. Här fanns en möjlighet att studera förhistoriska samhällen utan att man behövde ha direkt tillgång till skriftliga källor. Här kunde man studera ekonomiska varuutbytessystem i hövdingasamhällen från stenåldern till tidig medeltid. Även inom arkeologisk forskning i Skandinavien fick antropologins förklaringsmodeller över socioekonomiska sammanhang stort genomslag. Antropologiska teorier med gåvoinstitutionen i centrum har fått en speciell tillämpning inom arkeologin genom att de också kombinerades med olika marxistiska och historisk-materialistiska tankegångar.

Den ursprungliga och klassiska marxismens idé var att intressegrupper inom ett samhälle alltid försöker få kontroll över de ekonomiska resurserna. Utvecklingen och sociala förändringar sker inte av sig själva utan var resultatet av ständigt pågående kamper mellan olika klasser. Marxistisk teori utgår ifrån att denna kamp existerar och har existerat i alla perioder i människans historia. Den historiska materialismen är därför historien om kampen om de materiella resurserna. I Sovjetunionen och andra kommunistiskt styrda länder trodde man att teorin kunde ensamt förklara framväxten av politiska strukturer under förhistorien. Men marxismen vidareutvecklades och tolkades på ett annorlunda sätt i Västeuropa, som sedan kallades för neo- eller strukturmarxismen. I motsats till den dogmatiska och politiska användningen av marxismen i öst menade man att konflikterna inte enbart handlade om att kontrollera de materiella resurserna. Istället frågade man sig hur ekonomiska och icke-ekonomiska strukturer kan sättas i en öppen relation till varandra för att förklara förändringar. Man betonade att även andra icke-materiella krafter var med i spelet och styrde samhällen. Istället för enbart ekonomiska, dvs materiella goder kunde man också samla på sig symboliskt kapital för att erövra maktpositioner, t.ex. genom att man kontrollerade cirkulationen av exotiska och dyrbara föremål.

I arkeologiskt sammanhang kallade man sådanna föremål också för prestigvaror. Det organiserade varuutbyte av sådanna föremål -prestigevaruekonomin - kunde förklara varför större stamförbund dök upp med mäktiga ledare i romersk järnålder vilka sedan gjorde slut på det romerska riket (t.ex. Hedeager 1987). Dessa ledare lyckades att få kontroll över distributionen av prestigefyllda romerska importföremål utanför limes. De ekonomiska resurserna och därmed makten samlades i få händer och genom gåvans tvingande sociala logik ledde denna handel av prestigevaror till bindande personliga relationer och politiska allianser. Att tänka i struktur-marxistiska termer var mycket tilltalande i ett arkeologiskt sammanhang eftersom man också kunde beskriva symboliskt-materiella intressekonflikter och positioneringar mellan olika grupper. Ändringar i bebyggelsen och i gravskicket kunde sättas i förbindelse med ändringar av de socioekonomiska förhållandena. Med prestigevarumodellen smälte man i ett arkeologiskt sammanhang ihop olika idéer från antropologiskt och marxistiskt håll. Gåvoutbytet med sin förpliktande sociala och moraliska hederskodex var just en bestickande tankemodell för att förklara förändringar i människans historia som ständigt präglas av intressekonflikter och maktkoncentrationer. Det var gåvornas makt som drev utvecklingen vidare. Och gåvorna och platserna där produktionen och utväxlingen av objekt med ekonomiskt och symboliskt värde försiggick kunde studeras överallt i det arkeologiska fyndmaterialet.

DE MÄKTIGAS "EMPORIOR" OCH STÄDER Järnålderns arkeologi var sig inte mera likt efter att man sammanvävde antropologiska tankegångar med strukturmarxismen. Resultatet blev föreställningen om prestigevaruekonomin vilken kom att prägla många tolkningsansatser inom arkeologin fram till mitten av 1990-talet. Den bekräftade också - relativt okontroversiellt - bilden av järnålderssamhället som ett hierarkiskt styrt hövdingasamhälle. Det som var nytt var att även de materiella spåren kun-de fogas in i ett större samhälleligt tolkningsperspektiv vilket visade dynamiken och sammanhangen mellan sociala, politiska och ekonomiska processer. En dominerande arkeologisk fyndkategori som sällan nämns i de skriftliga källorna är de merovingertida och vikingatida handelsplatserna i Nord- och Östersjöområdet från 700- och 800-talet. Här finns kända platser som t.ex. Dorestad i Nederlanden, Ribe på Jylland, Kaupang i Vestfold och Birka i Sverige. I den äldre arkeologiska forskningen har dessa uppfattats som transitstationer eller omsättnings- och handelsplatser för långdistanshandeln. I den nya antropologiskt influerade arkeologin omtolkas de till "ports-of-trade", "gateway communities" eller emporier vilka kontrolleras av samhällseliten. Det latinska begreppet emporium som introduerades av den engelska arkeologen Richard Hodges används i arkeologin i en speciell betydelse (Hodges 1989). Man tror att emporierna lades ofta vid territoriella gränser och var centrala stöttepunkter för en administrerad varuutväxling av gåvor och prestigevaror mellan hövdingar eller kungar. Det var också här att ledarna kunde kontrollera och beskydda produktionen av prestigevaror något som var en förutsättning för att upprätthålla sin egen maktposition.

Ett liknande tolknigsperspektiv har man sedan 1980-talet också tillämpat på de tidigmedeltida städerna i Skandinavien. Städer som Lund, Sigtuna och Trondheim växte fram på kungligt initativ. De etablerades på helt nya platser utanför de gamla maktcentra som Lade i Trondheim, Fornsigtuna i Sigtuna och Uppåkra i Lund. Som med emporierna förkastade man den äldre tolkningstraditionen att platserna skulle vara anlagda av praktiska hänsyn till knytpunkter för handelsrutter. De ansågs i stället vara schackpjäser i ett storpolitiskt maktspel där kungarna i början av 1000-talet försökte utvidga och styrka sin maktbas (t.ex. Tesch 1990). Platserna grundlades främst i politiskt osäkra områden som man inte hade helt under kontroll och där kungarnas position som "rikskungar" ständigt ifrågasattes. Staden fungerade också som en kristligt färgad arena för maktspelet mellan kungen, hirden och den växande kyrkan. Man menade genom arkeologiska undersökningar kunna visa ett det inte fanns spår av en organiserad marknadsorienterad handel på dessa platser. Det var egentligen inte så märkligt eftersom man uppehöll sig och bodde i staden främst för att visa sin lojalitet till kungen och den nya kristna tron. Detta gällde främst storbönder och lokala hövdingar som under korta tidsperioder vistades i staden för att vara nära kungen och för att därmed kunna ta del i

Fig. 2. Sammanfällbar balansvåg av östlig typ (1), dessutom standardiserade viktlod. Större sfersika viktlod med islamiska pseudoinskrifter (3, 4, 6) och små mångkantiga kubo-okateder (5) (Jansson 1988:575).

positioneringskampen med andra. Det var därför en ära att kunna få en tomt på stadsområdet av kungen. En annan kunglig strategi att knyta sociala band till sina följeslagare var att prägla egna mynt och att dela ut dessa som gåvor vid offentliga ceremonier. Påkostade gästabud var viktiga ritualer för kungen att visa sin egenskap som ledare. Att sådana gästabud kan ha förekommit antyder en runinskrift på en benbit som man hittade i Sigtuna (fig. 1). Där står det: "Kungen är gästfriast. Han gav mest. Han är omtyckt". En engelsk arkeolog har träffande jämfört dessa tidigt urbana platser med de gamla romerska städerna och kallade dem för consumers cities. Det handlade om att festa och att upprätthålla maktpositioner inte att bedriva handel. Men det framstår mer och mer tydlig idag att karakteriseringen av emporierna och de tidig medeltida städerna som arenor för att offentligt praktisera gåvoekonomin var en polemisering av tidigare forskning som ofta alltför okritiskt betonade marknadsekonomiska drivkrafter bakom etableringen av dessa platser.

DEN EKONOMISKA ANTROPOLOGINS OSYNLIGA AGENDOR Som jag försökte visa har prestigevaruekonomin och idén om ett styrande hövdingasamhälle haft en utomordentlig stor betydelse för hur vi kan se på tidsperioder men även geografiska områden där vi inte har omedelbar tillgång till skriftliga källor. Gåvoinstitutionen i traditionella och förhistoriska samhällen, men också Polanyis teorier har gett en fascinerande möjlighet att sätta det arkeologiska materialet i ett socialt och politiskt sammanhang. Men de antropologiska idéerna som togs emot med öppna armar på 1970-talet och förnyade arkeologiämnet ger egentligen en ganska idealiserad bild av varuutbytenas karaktär i förmoderna samhällen. Inom forskningen har man blivit mer och mer uppmärksam på den idéhistoriska bakgrunden mot vilken Mauss och Polanyi formulerades sina teorier (t.ex. Moreland 2000). De idealiserade dessa samhällen i mycket stor utsträckning och de valde - medvetet eller omedvetet – att studera dessa utifrån ett distanserat västerländskt perspektiv. De studerade inte traditionella samhällen i t.ex. Söderhavet utifrån dessas förutsättningar. Detta även om man startade fältstudierna bland söderhavsfolken just av den anledningen. Även om de vistades där så avbildades och formades dessa efter forskarnas egna önskemål (Thomas 1991). De blev till romantiska men samtidigt också polemiska projektioner av industrisamhällets och västerlandets sociala, miljömässiga och moraliska förfall. Bakom Polanyis idé om emdeddness och Mauss moraliskt färgade gåvoutbyten anar vi också en tro på en icke-modern godhet och oskuld som inte var korrumperad av profittänkandet. Marknadsekonomin och det moderna samhället som står för en slags rövarkapitalism fungerade alltid som en negativ referensram. Människorna på söderhavsöarna och människorna i förhistorien var därför främst en spegelbild av hur vi uppfattar oss själva.

Denna idealisering och romantisering av andra kulturer har dock inte stått oemotsagd inom den antropologiska forskningen. Här har man kritiskt diskuterat det man kallar för kulturrelativismen, nämligen att se andra kulturer som slutna, annorlunda och oföränderliga. Men också att kulturbegreppet bidrar till att man kategoriskt skiljer mellan moderna och traditionella samhällen (t.ex. Eriksen 1994). Det man också fick upp ögonen för är att gåvoinstitutionen inte är så oegennyttig som man valde att framställa den. Den kan vara i högsta grad kallt beräknande, cynisk och egoistisk. Den idealiserade gåvoekonomin så som den presenterades av tidigare antropologer kan också ses som akademiskt önsketänkande. Men det betyder dock inte att gåvoinstitutionen aldrig har existerat utan har blivit överexponerad på bekostnad av andra mera opersonliga transaktionsformer. Antropologiska studier visar också att befolkningar i Söderhavet kan skilja mellan och förhålla sig till flera ofta motstridande ekonomiska värdesystem (t.ex. Hviding 2000). Precis som vi i den västliga världen och precis som människorna i förhistorien.

Kritiken mot konceptet av prestigevaruekonomin har också framförts av arkeologer. Förhistorien befolkas här av starka och rika män och en materialistiskt tänkande elit vilken producerar och byter prestigefyllda varor med varandra. Så till exempel betonar emporiamodellen existensen av en hierarkisk och exklusiv organiserad produktion och cirkulation av varor och prestigeföremål. Fynd av sällsynta och kostbara föremål tolkas därför stereotypt som dyrbara konsumtionsvanor av en skrytande hövdingaklass (More-land 2000). Det påminner egentligen mycket om vår eget konsumsamhället och den betydelsen vi själv tillmäter värdefulla ting för att hävda personlig status i samhället. Många arkeologer menar idag istället att flera intressegrupper och medlemmar i ett samhälle med olika sociala och könsmässiga identiteter som kvinnor, barn, gamla, även trollkvinnor och utanförstående har deltagit i varuutväxlingar på fler olika nivåer och på olika sätt.

SKILLNADEN MELLAN GÅVOR OCH VAROR I arkeologiskt sammanhang betonar man att föremålen man bytte med varandra men också handelsredskap som t.ex. mynt, viktlod och vågor var mer än bara materiella ting. De var laddade med olika budskap och idéer. Från antropologiskt håll har man också uppmärksammat att ting kan också ha en egen identitet som är kopplad till sin ägare. Genom gåvoutväxlingen förmedlades denna personliga egenskap vidare till mottagaren. Ting som är personliga kan också ses som biografiska genom att de cirkulerar och under sin "levnadstid" har haft flera ägare (t.ex. Hoskins 1998). Att ting kunde vara laddade med historier och olika identiteter var man till exempel mycket medveten om under vikingatiden. En armring av silver var inte enbart värdefull för att den bestod av silver, men också för att den var symboliskt laddade med olika meningar för den som kunde läsa och tolka föremålet. Fragmenterade man armringen så tömde man den också för dess icke-materiella värdeinnehåll. Silvret fick då enbart ett materiellt värde efter vikt och halt (t.ex. Gaimster 1991).

Antropologer har också påpekat är att det går en hårfin gräns om ting uppfattas som anonyma eller som personliga. Detta beror på sammanhanget och de situationerna när objekten byter ägare. Gåvoekonomin och marknadsekonomin behöver egentligen inte framstå som varandras motsatser som man har hävdat. Som gåvor är objekten laddade med personliga egenskaper, minnen och historier av den tidigare ägaren eller den tidigare kontexten. Som handelsvaror är dessa egenskaper av underordnad betydelse och man lägger mera vikt på objektets materiella egenskaper, som vikt, volym, metallhalt, kvalitet som tekniskt och konstnärlig utförandet osv. Men personliga föremål och gåvor kan också säljas. De personliga egenskaperna behöver dock lösas upp och neutraliseras för att så kan ske. Omvänt kan också anonyma varor transformeras till föremål som laddas med personliga egenskaper. De kan sammla på sig nya meningar som avviker från den betydelsen i det området där föremålen ursprungligen tillverkades och användes. Det kan till exempel gälla mynt. Mynt användes som standardiserade betalningsmedel i sitt ursprungliga monetära användingsområde. De uppfattades där också som symboler för myntherrens värdsliga och politiska makt. I Skandinavien under 800-talet lästes däremot mynt på ett helt annorlunda sätt. Här omvandlades generellt till smycken och ingick mycket ofta som gravgåvor. Man har förslagit att just karolingiska mynt användes till att bekänna sin kristna tro eller omvänt att ta ställning emot kristendomen (t.ex. Moesgaard 2004).

Vi kan tänka oss att varuutväxlingar över kulturella, men också ekonomiska gränser kanaliserades på platser som Kaupang och Birka. De var mötesplatser inte bara för olika varor från olika områden i Europa, men också för olika idéer och konventioner om hur man skulle bedriva varuutbyten. Här kunde man neutralisera föremål som användes utanför bosättningen som gåvor och statussymboler som t.ex. silverarmringar. Man styckade de upp, vägde de och bedömde silvret efter metallvärdet. Vägningsredskap som t.ex. viktlod hade ett standardiserad formspråk som man lätt kände igen och som man var beredd att acceptera när man handlade med främmande köpmän som man inte kände personligen (t.ex. Gustin 2004). Här kunde nya betalningsrutiner som t.ex. finvägningen med balansvågen och vikt- och formstandardiserade viktlod få ett fotfäste (fig. 2). Man kanske bör inte se på finvägningen enbart som en praktiskt angelägenhet som underlättade handeln, men på lika sätt som en konvention som man kunde välja att acceptera eller att tillbakavisa. Det är möjligen därför vi hittar viktlod, hacksilver och senare dirhemer först i senare lager i Kaupang.

SLUTORD Antropologiska modeller har öppnat för nya möjligheter att se på det arkeologiska källmaterialet. Arkeologisk forskning som analyserar ekonomiska strukturer har vridit det antropologiska tolkningsperspektivet ytterliggare ett varv. Istället för socio-ekonomiska processer menar man att varuutväxlingar är i högsta grad en kulturellt betingad process. Varuutbyten i förhistorien styrs inte enbart av materialistiska grundhållningar, men den formas också av olika föreställningar. Föremålen man byter med varandra är inte neutrala och själslösa utan laddade med olika värderingar och ideer. Man inser också att oberörda och avlägsna samhällen aldrig har existerat, varken på andra sidan jordklotet eller i förhistorien. De exotiska samhällen som Mauss och andra antropologer lyfte fram var mycket komplexare och föränderliga än man hade föreställt sig. Det betyder att det inte finns ursprungliga samhällen utan kulturer befinner sig i en konstant process av påverkan och förändring. Marknadshandeln är inte heller en modern skapelse och den är som gåvohandeln en lika relevant tolkningsmöjlighet i förhistoriska kontexter. Det är inte en fråga om antingen eller. Utmaningen är istället att försöka förstå hur grupper och samhällen med olika kulturell bakgrund och värderingar interagerade och bedrev varuutbyten med varandra.

Bibliografi: Arbman, Holger 1937: Schweden und das karolingische Reich. Studien zu den Handelsverbindungen des 9. Jahrhunderts. Kungl. Vit- terhets-, historie och antikvitets akademiens handlingar, vol. 43. Natur och Kultur. Stockholm. Binford, Lewis 1962: Archaeology as Anthropology. American Antiquity:11, pp. 198-200. Eriksen, Thomas Hylland 1994: Kulturelle veikryss. Essays om kreolisering. Universitetsforlaget. Oslo. Gaimster, Märit 1991: Money and Media in Viking Age Scandinavia. In: Samson, Ross (ed.): Social Approaches to Viking Studies. Cruithne Press. Glasgow, pp. 113-122. Gustin, Ingrid 2001: “...och här strömmade den köplystna befolkningen samman”? In: Andrén, Anders, Ersgård, Lars & Wienberg, Jes (eds.): Från stad till land. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson. Lund Studies in Medieval Archaeology, vol. 29. Almqvist & Wiksell. Stockholm, pp. 301-310.

2004: Mellan gåva och marknad. Handel, tillit och materiell kultur under vikingatid. Lund Studies in Medieval Archaeology, vol. 34. Almqvist & Wiksell. Lund. Hedeager, Lotte 1987: Empire, Frontier and the Barbarian Hinterland: Rome and northern Europe from AD 1-400. In: Rowlands, M., Larsen, M. & Kristiansen, K. (eds.): Centre and Periphery in the Ancient World. Cambridge University Press. Cambridge, pp. 125-140. Hodges, Richard 1989: Dark Age Economics. The Origins of Towns and Trade AD 600-1000. New Approaches in Archaeology, Duck- worth. London. Hoskins, Janet 1998: Biographical Objects. How Things tell the Stories of People´s Lives. Routledge. New York London. Hviding, Edvard 2000: Usikre møter i det moderne Melanesia. Norsk Antropologisk Tidsskrift 11, pp. 53-66. Jansson, Ingmar 1988: Wikingerzeitlicher orientalischer Import in Skandinavien. Oldenburg - Wolin - Staraja Ladoga - Novgorod - Kiev. Handel und Handelsverbindungen im südlichen und östlichen Ostseeraum während des frühen Mittelalters. Bericht der Römisch- Germanischen Komission, vol. 69. Philipp von Zabern. Mainz, pp. 564-647. Lunden, Kåre 1972: Økonomi og samfunn: Synspunkt på Økonomisk Historie. Universitetsforlaget. Oslo. 1978: Korn og kaup. Studiar over prisar og jordbruk på Vestlandet i mellomalderen. Universitetsforlaget. Oslo. Malinowski, Bronislaw 1922: Argonauts of the Western Pacific. Routledge. London. Mauss, Marcel 1995: Gaven. Utvekslingens form og årsak i arkaiske samfunn. Cappelens upopulæare skrifter, Cappelen Akademisk Forlag AS. Moberg, Carl-Axel & Olsson, Ulf 1973: Ekonomisk historisk början. ALMAserien, vol. 52. Stockholm. Moesgaard, Jens Christian 2004: Christiania Religio. Skalk 2004:6, pp. 12-17. Moreland, John 2000: Concepts of the early medieval Economy. In: Hansen, Inge Lyse& Wickham, Chris (eds.): The long eighth Cen- tury. The Transformation of the Roman World, vol. 11. Brill. Leiden, Boston, Köln, pp. 1-34. Odner, Knut 1973: Økonomiske strukturer på Vestlandet i eldre jernalder. Stensil. Universitetet i Bergen. Polanyi, Karl 1998: The Great Transformation. The political and economic Origins of our Time. Ameron. New York. Tesch, Sten (ed.) 1990: Makt och människor i kungens Sigtuna. Sigtunagrävningen 1988-90. Sigtuna. Thomas, Nicholas 1991: Entangeled Objects. Exchange, Material Culture and Colonialism in the Pacific. Harvard University Press. Cambridge, Massachusetts.

DENNE PUBLIKASJONEN ER PRENTA MED STØTTE FRÅ FØLGJANDE VERKSEMDER: